Jag har aldrig varit särskilt förtjust i noveller och har aldrig läst Carver. Men eftersom jag älskade Short Cuts trodde jag att han var någon som kunde använda novellformatet till att skapa en vision av något större. Formmässigt är det väldigt väl genomfört. Dialogen är trovärdig, de dassiga miljöerna är ekonomiskt och effektivt beskrivna. Om jag själv satt och slet med ett prosaverk skulle jag ha den här boken bredvid mig för att kolla hur man berättar snålt och avlyssnar dialoger.
Samtidigt kan jag inte inbilla mig att jag känner mig särskilt drabbad av de här berättelserna. Jag gillar den surrealistiska stämningen i öppningsnovellen, titelnovellen är väldigt bra berättad trots att inget händer (jag såg verkligen en film framför mig där kameran cirklar runt fyra personer). After the Denim är gripande och den berättelse som mest liknar en liten roman och det är nog därför jag gillar den bäst.
Men merparten av novellerna är duktiga men umbärliga. Trista personer som lever trista liv i trista miljöer brukar annars vara min grej. Men det mesta här passerar utan att lämna några avtryck.
Betyg: 3
tisdag 22 juni 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
Att påstå att inget händer i Carvers noveller är att lägga fokus på helt fel saker. Man läser honom för stämningen som bubblar upp och stinker i sprickorna mellan de få orden.
SvaraRaderaDet är just att det inte händer något som gör att den där illavarslande känslan (och man själv) hänger kvar hela tiden, och håller en på helspänn. Ibland får den springa fritt (novellen med killarna som mördar de där två tjejerna, har för mig att samma scen användes i Altmans "Shortcuts") men oftast ligger den hela tiden och balanserar på gränsen, vrider åt nerverna om man så vill.
Jag har även läst den nysläppta, oredigerade versionen där Carvers spartanska prosa köttas ut lite men sanningen är att det inte är så jävla stor skillnad. Visst är det effektivare i den ursprungligt publicerade versionen, men det bevisar om något att redaktörer/förläggare kanske kan föra saker i rätt riktning men de är inga mirakelmakare. Carver var i grunden en mästare - precis som Staffan säger så är dialogen helt i synk med prosan och det är så effektivt och snyggt att man struntar i om det händer något. Eller vad som inte händer.
/K
Det gick fort att läsa WWTAWWTAL. Ändå tog det mig lång tid att ens orka öppna boken, många många år faktiskt. Kanske berodde detta på yttre omständigheter, distraktioner, andra böcker, jag vet inte, men jag har en känsla av att det kan ha funnits något annat som låg bakom, att jag liksom under många år tänkt att jag inte orkar läsa WWTAWWTAL för att jag haft en känsla av att den i all sin enkelhet och nakenhet ska krypa in under min hud och liksom bara vara enkelt obehaglig.
SvaraRaderaSamtidigt har jag alltid vetat att jag kommer gilla boken om jag väl läser den. Och faktum är att jag inte kände något obehag när jag läste, tvärtom, jag kände mig upprymd.
Det finaste med denna fina bok är att den just är ganska avskalad och enkel, jag får en känsla av att Carver inte vet vad han vill säga alltid (vilket i detta fall är positivt). Carver har en slags poetisk intuitivitet som är så mycket större än det enkla förståndet. När jag läser boken tänker jag flera gånger att Carver har fångat in livet, att det är så här det är. Inte sällan ler jag åt historierna, inte för att de är särdeles roliga, utan för att de beskriver mänskligt agerande på sätt som jag kan förstå. Vi befinner oss alla någon gång i våra utkanter, inte minst i våra relationer till andra. Det, och de inre utkanterna beskrivs med en kuslig exakthet.
Jag njöt i fulla drag av att läsa denna bok, min enda invändning mot den är att den kunde varit utan några historier, det är när mänskliga relationer beskrivs som Carver är som bäst, när han befinner sig nära någon form av tema, när han lämnar det en smula så blir boken mindre intressant.
Betyg: 4