What We Talk About When We Talk About Love

Jag har aldrig varit särskilt förtjust i noveller och har aldrig läst Carver. Men eftersom jag älskade Short Cuts trodde jag att han var någon som kunde använda novellformatet till att skapa en vision av något större. Formmässigt är det väldigt väl genomfört. Dialogen är trovärdig, de dassiga miljöerna är ekonomiskt och effektivt beskrivna. Om jag själv satt och slet med ett prosaverk skulle jag ha den här boken bredvid mig för att kolla hur man berättar snålt och avlyssnar dialoger.

Samtidigt kan jag inte inbilla mig att jag känner mig särskilt drabbad av de här berättelserna. Jag gillar den surrealistiska stämningen i öppningsnovellen, titelnovellen är väldigt bra berättad trots att inget händer (jag såg verkligen en film framför mig där kameran cirklar runt fyra personer). After the Denim är gripande och den berättelse som mest liknar en liten roman och det är nog därför jag gillar den bäst.

Men merparten av novellerna är duktiga men umbärliga. Trista personer som lever trista liv i trista miljöer brukar annars vara min grej. Men det mesta här passerar utan att lämna några avtryck.

Betyg: 3

Vi har redan sagt hej då

Låt mig säga det med en gång: Jag känner Daniel och eftersom han är en av Sveriges mest maniska googlare så vet jag att han kommer att läsa det här (hej Daniel!) Med andra ord är denna recension inte helt opartisk. Men jag ska vara så ärlig jag bara kan.

För grejen är att det inte är så svårt att vara ärlig i det här fallet. Jag gillar nämligen ”Vi har redan sagt hejdå”. På riktigt. Inte för att det är Stor Litteratur, för det är den inte. Inte för att den på något sätt ”bryter ny mark” eller når själsliga djup jag inte konfronterat förr. För det gör den inte heller. Inte heller är den andlöst spännande eller fruktansvärt rolig.

Jag gillar den för att den helt enkelt är en stunds god underhållning. En ”När Harry mötte Sally” i Stockholmsk mediearbetarmiljö, som i sina bästa stunder flyter lika porlande som en fjällbäck. Eller vad som helst av Nick Hornby. En svensk easy-reading, som visserligen balanserar på randen av chick-litfällan (det vill säga fullständigt platt skildring av en värld som antas vara eftersträvansvärd för landsortsbor), men som hela tiden undkommer den.

Anledningen är – tror jag – att det finns ett svart stråk i boken. En dov grundton av ensamhet och misslyckad vuxenhet, som jag verkligen gillar. Jag ser en kader stockholmska mediearbetargrabbar i 35-årsåldern som fortfarande sitter i sina ettor på Söder, går ut och super varje helg och tror att de är lyckliga när de får jocka på nån jävla klubb jag alltid glömmer namnet på. Som blir glada när det känns som om det var 1998 igen, men som aldrig skulle erkänna det ens under pistolhot. Och som fortfarande ljuger om att de kommer från Mjölby.

Huvudpersonen är just en sådan. Mediearbetare, författare, ensamboende, maniskt raggande, livrädd för längre relationer. Bränd sedan tidigare, etc. Alla känner igen typen: en kväll är inte lyckad om man går ensam hem. Han skildras väl, även om han liksom alla andra karaktärer förblir halvtunna. Men grejen är den att det inte gör så mycket eftersom detta ändå till syvende och sist är en romcom. Karaktärer behöver inte vara bråddjupa i romcoms. Det enda som betyder något i romcoms är om man bryr sig om vad som händer: sitter man inte med ett idiotiskt leende när det äntligen händer, DÅ är det något fel. Skitsamma vad huvudpersonen egentligen har för relation till sin pappa. Jag satt med ett fånigt leende på flyget från London när språngmarschen mot Björkhagens t-bana utspelade sig, vilket är ett mycket gott betyg.

Att kronologin är bruten störde mig lite i början. Men i slutänden inser jag att det nog var en bidragande orsak till att jag hade så stor behållning av boken. Det kryddar lite i all romcom-estetik att konfronteras med något så Biskops Arnöigt som just bruten kronologi – ibland till och med avbrutna meningar.

Slutligen: jag känner som sagt Daniel. Självklart färgar det min läsning. Jag ser Daniel i huvudpersonen, de är inte alls olika. Jag ser att jag själv är med på ett mycket litet hörn (hitta referensen!) Jag ser interiörer från fester där både jag och Daniel har varit. Sådant går inte att bortse från. Igenkänningens makt är stark. Och visst – hade jag avskytt boken, hade jag haft väldigt svårt att skriva det så här halvoffentligt. Det hade blivit lite skevt att dricka öl med Daniel i nästa vecka då.

Men när jag verkligen försöker vara ärlig så landar jag ändå i samma slutsats: jag gillar ”Vi har redan sagt hejdå”.

Betyg: 3/5

Människor helt utan betydelse

Om Kristofer trodde att Oates skulle vara boken som förenade Åtta Glas-kollektivet i hyllning, trodde jag att valet av Kling skulle vara det rakt motsatta. Som att släppa ut lamm till vargarna ungefär. Men efter att ha läst boken ska det bli intressant att se om jag har fel.

Jag tycker nämligen att boken var helt okej. Först och främst har Kling haft den goda smaken att hålla den kort. Bokens vemod skapar ett tempo och en känsla som är konsekvent och äcklar åtminstone mig på ett bra sätt. Sen väcker den en del viktiga frågor också. Hur många personer hinner man spontant stöta på och fika med under en dag, till exempel?

Stilistiskt har boken sina kvaliteter, även om den kan bli väl svulstig med sina "aprikosfärgade solnedgångar" och vad det nu kunde vara. Men vafan, so far so good. Det stora problemet jag har är med trovärdigheten hos karaktärerna.

För det är tydligt att Magnus är mediaversionen av den tjocka gubben i Klings film Darling. Ni vet han som firade varje misslyckad dag med solbullar på 7-Eleven och ständigt blev mentalt rövknullad av allt från sin dotter till kollegan vid fritösen på McDonalds. Huvudkaraktären Magnus i Människor helt utan betydelse är av samma skrot och korn. Han är i grunden en sympatisk, snäll, och feg person som blir systematiskt straffad av alla just för att han är en sympatisk, snäll och feg person. Ty Stockholms mediavärld är ju naturligtvis överytlig, ointresserad och totalt empatifri.

Det blir liksom för enkelspårigt och stereotypt, särskilt när Magnus ska parera all förnedring med att bli ännu snällare och än mer förstående hela tiden. Det väcker därför ingen katarsis hos mig, jag blir mest irriterad. Däremot tycker jag att den utdöende relationen med flickvännen är en riktigt bra skildring, då hopplösheten gör sig bättre här. Jag var i alla fall nervös inför varje telefonsamtal. Stackarn.

Som sagt, en helt okej bok. Betyg: 2/5.

/Alessandro

Älskade syster (My Sister, My love)

Ok, jag drog över boken i amfetamintempo för en dryg månad sen i en muggig svensk översättning så jag vill inte utsättas för några korsförhör. Men här är i alla fall mitt omdöme:

Den här luntan bjöd väl varken på överraskningar eller insikter. Andefattig och olycklig övre medelklass, sockersöta barn drillas till showbizmonster etc etc. Jag klagar inte, det är så vi DN Kultur-koftor vill ha våra wasps.

Mitt stora bekymmer med boken var att jag inte kunde köpa fiktionen att Skyler för ordet, för jag hör bara JCO:s röst. Därför gillade jag Betseys bekännelsebrev där Oates verkligen lyckas frammana en annan berättarröst, och dessutom är bekännelsen psykologiskt tillfredsställande. Men berättartekniskt känns det lite billigt med avslöjande brev.

Som helhet en slarvig men rolig bok. Oates har ett grymt grundflow och är läsvärd även när hon har en dålig dag och jag brukar gilla känslan av att hon skriver allt i ett svep utan att läsa igenom det. Men här känns det som hon plockat med textfragment och uppslag utan att veta vad hon vill. Jag får helt enkelt inte ihop den pliktskyldiga samhällskritiken, Skylers skillingtryckssorgliga institutionsöde och Betseys geschäft i tv-sofforna till en stor roman.

En ok men umbärlig bok.
Betyg: 3-

Å andra sidan

Kan jag i och för sig tänka mig att fortsätta kommunicera så här - via digitala kommunikéer. Det ger ju mina inlägg lite extra vikt.

Jaja, förklarar någon hur man kommenterar och får dem att "fastna" så lovar jag en skärpning.

Min frustration (men inte andras)

Varför kan inte jag kommentera? Vad är grejen? Är det Blogspot i maskopi med Staffan som straffar mig för att jag valde "bokklubbssmörjan"?

Hur som helst, Staffan. Jag förstår dig, på sätt och vis. Det var ingen vidare kul läsning. Men kom igen, du måste väl ändå ha läst sämre som gammal bokrecensent sedan tio år tillbaka?

Ladder of years 2

Eftersom blogspot av någon anledning vägrar att låta mig kommentera Kristofers inlägg här nedan så gör jag ett eget inlägg.

Anledningen till att jag valde just den här boken var att jag också älskade "The Accidental Tourist", och tänkte att "Ladder of years" skulle vara rolig att jämföra med "Haren" eftersom den tog upp exakt samma sak. Tyvärr blev jag inte förtjust i någon av böckerna. Updike tycker jag är en litterär självsmekare. Hade han varit född på 80-talet skulle karln antagligen nöjt sig med att publicera snygga bilder av sig själv på nätet. I "Haren" fanns varken depression eller mani, bara en massa formuleringar. Personerna kändes trots envetna försök ändå mest som klichéer. Jag tror inte att Updike egentligen var särskilt intresserad av några andra människor än sig själv.

Anne Tyler däremot brukar visa upp en större förmåga att begripa och kunna skildra den mänskliga paletten, om än med en smått skruvad humor som jag inte finner det minsta märklig egentligen. Folk är bisarra, har konstiga föreställningar och komplex. Ser man på oss med den minsta distans och insikt blir vi skrattretande allihop. Jag har till exempel en kompis som trots att han ofta reser till nya städer i stort sett aldrig lämnar hotellbaren. Han skulle vara en perfekt Anne Tyler-karaktär.

Angående "Ladder of years" så tolkade jag inte ickehändelserna som just ickehändelser. Alla karaktärer bearbetade samma problem som Delia, det vill säga att bryta upp ur en relation eller starta om på nytt med mer eller mindre lyckat resultat. Tyler väljer att belysa det från olika vinklar.
Att Tyler då och då förklarade för mycket, tycker jag inte heller var konstigt. Boken utspelas till stor del i Delias hjärna, och så väl vanliga som självömkande tankar, som den om barnen, brukar i allmänhet vara konkreta. Det handlade väl egentligen bara om val av perspektiv? Vi tänker sällan enligt isbergstekniken.

Dramaturgin var dock, precis som Staffan anmärkte, i längden besvärande luddig och slutet lämnade en hel del att önska. Det rumphuggna kan mycket väl ha varit en tanke, och kanske till och med kan uppfattas som effektiv. Personligen tyckte jag att det var otillfredsställande. Jag tror till exempel att en förklaring till Joel hade kunnat ge ett bättre bokslut, särskilt eftersom boken i sig enbart hade en ganska subtil inre utveckling som dramaturgisk röd tråd. Det upplägget tycker jag behöver ett mer insiktsfullt slut än en mer konkret roman.

Fast själva anledningen till att hon lämnade familjen tyckte jag var ganska glasklar - det bestod bara inte av en enda känsla utan var en cocktail av flera stycken, som alienation, bristande uppskattning, för lite bekräftelse, ett för inrutat liv, ett för tidigt ingått äktenskap. Alltså en ganska typisk livskris. Man brukar väl i regel inte enbart hänga upp sig på en enda grej då? Där tyckte jag att Tyler lyckades bra med att fånga komplexiteten hos en person.

Mitt betyg blir två glas.

Ladder of Years, Anne Tyler

Om man har läst Anne Tyler förut så känner man igen sig ganska snart. Det är underdriven prosa med bondförnuftiga betraktelser, det finns en karaktär som tvångsmässigt påpekar felaktigt språkbruk, en karaktär som älskar katter, en karaktär som växlar fram och tillbaka mellan sin gamla och sin nyvunna familj.

Och eftersom jag älskade ”The accidental tourist” och de första 20 sidorna av den här boken rentav var bättre än ”The accidental tourist” så kändes det som att 325 sidor skulle flyga förbi.

Istället kändes de som 3 250 sidor. Icke-händelserna staplas ovanpå varandra, persongalleriet utökas med personer som inte för storyn framåt, det dras en jävla massa trådar som aldrig knyts ihop. Jag säger inte att de måste knytas ihop men har man som läsare tragglat sig genom 325 sidor där inget händer så vill man ha något slags payoff – istället får man bara ännu en icke-händelse som avrundning.

Ska man jämföra med den snarlika (men ändå inte) ”Rabbit, run” så brändes den boken: det fanns mani och depression och folk som blev förtvivlade. Det känns inte som att det finns någon insats i Tylers sätt att skriva de här händelserna, som om hon distanserat sig från karaktärerna. De är bara ett gäng älskvärda särlingar allihop.
Två av fem.

/K

Rabbit Run, John Updike

Vad passar bättre en måndagsmorgon kl 0915 än en dissekering av en litterär klassiker?

Jag börjar väl då, ska försöka hålla mig kort.

Rabbit kan vara den mest osympatiska romankaraktären jag läst, han är en ansvarslös opportunist och chauvinist och han är en sorglig karaktär som inte ens lyckas med det som är bokens tema: att fly (redan efter en dag är han tillbaka och fast med en annan kvinna). Till skillnad från hur Bukowski förhåller sig till Chinaski (en parodi på den rumlande runtknullaren) så är Updike mycket mer kär i och distanslös till Rabbit – vilket förmodligen är varför Updike är mer hatad bland kvinnor än självaste Bukowski. Sexscenen med Ruth kan för övrigt vara den värsta gymnasieprosa jag någonsin läst.

Jag tycker ändå att det är en bra bok. Den är maniskt pladdrig och det passar bra ihop med Rabbits rastlöshet. Att skriva allt i akut presensform förstärker bara desperationen. Jag ger den 4- av 5. Som Staffan brukar säga: “Man kan aldrig ta bort sin respekt för klassikerna.”

/Kristofer

Fem böcker som representerar vår smak

Kristofer Ahlström
Don DeLillo – White noise
Anders Paulrud – Ett ögonblicks verk
Donna Tartt – The secret history
Charles Bukowski – Min oskuld och Pearl Harbor
John Irving – Hotel New Hampshire

Staffan Wilsson
Per Olov Enquist - Musikanternas uttåg
Haruki Murakami - Norwegian wood
Peter Kihlgård - Du har inte rätt att inte älska mig
James Joyce - Odysseus
Lemmy Kilmister - White Line Fever

Jonas Cramby
Elmore Leonard – Swag
Anne Tyler – The Accidental tourist
Newton Thornburg – To die in California
Tom Perrotta – Little Children
Kem Nunn – Tapping the source

Alessandro Amidani-Svensson
Niccoló Machiavelli - Il Principe
Howard Zinn - A Peoples History of American Empire (fast tecknad)
George Orwell - 1984
Neil Strauss – The Dirt
Thomas R. Arp – Perrine’s Literature: Structure, Sound and Sense (Egentligen en lärobok om litteratur)

Prankmonkey
Mannen under trappan - Marianne Hermansson
Ladies and Gentlemen, the bronx is burning - Jonathan Mahler
The right stuff - Tom Wolfe
En amerikansk myt - James Ellroy
Memoirs of an invisible man - Harry F. Saint

Kalle Dixelius
"Doktor Glas" - Hjalmar Söderberg
"Slakthus 5" - Kurt Vonnegut
"Revolutionary Road" - Richard Yates
"Det" - Stephen King
"The amazing adventures of Kavalier & Klay" - Michael Chabon

Emily Nilsson
Amerikanska flickan - Monika Fagerholm
The collector - John Fowles
Doktor Glas - Hjalmar Söderberg
Drottningens juvelsmycke - CJL Almqvist
Fight Club - Chuck Palahniuk

Klas Ekman
Raymond Radiguet - Greve d'Orgels bal
Yukio Mishima - Sjömannen som föll i onåd hos havet
Newton Thornburg - To die in California
Slas - Om vänskap funnes
Richard Yates - Easter Parade

Bubblare: Thorsten Jonsson - Fly till vatten och morgon

Allan Montan
Cormac McCarthy - Blood Meridian
Albert Camus - Pesten
Hjalmar Söderberg - Doktor Glas
Imre Kertész - Kaddish för ett ofött barn
Johan Asplund - Essä om Gemeinschaft och Gesellschaft