Om Kristofer trodde att Oates skulle vara boken som förenade Åtta Glas-kollektivet i hyllning, trodde jag att valet av Kling skulle vara det rakt motsatta. Som att släppa ut lamm till vargarna ungefär. Men efter att ha läst boken ska det bli intressant att se om jag har fel.Jag tycker nämligen att boken var helt okej. Först och främst har Kling haft den goda smaken att hålla den kort. Bokens vemod skapar ett tempo och en känsla som är konsekvent och äcklar åtminstone mig på ett bra sätt. Sen väcker den en del viktiga frågor också. Hur många personer hinner man spontant stöta på och fika med under en dag, till exempel?
Stilistiskt har boken sina kvaliteter, även om den kan bli väl svulstig med sina "aprikosfärgade solnedgångar" och vad det nu kunde vara. Men vafan, so far so good. Det stora problemet jag har är med trovärdigheten hos karaktärerna.
För det är tydligt att Magnus är mediaversionen av den tjocka gubben i Klings film Darling. Ni vet han som firade varje misslyckad dag med solbullar på 7-Eleven och ständigt blev mentalt rövknullad av allt från sin dotter till kollegan vid fritösen på McDonalds. Huvudkaraktären Magnus i Människor helt utan betydelse är av samma skrot och korn. Han är i grunden en sympatisk, snäll, och feg person som blir systematiskt straffad av alla just för att han är en sympatisk, snäll och feg person. Ty Stockholms mediavärld är ju naturligtvis överytlig, ointresserad och totalt empatifri.
Det blir liksom för enkelspårigt och stereotypt, särskilt när Magnus ska parera all förnedring med att bli ännu snällare och än mer förstående hela tiden. Det väcker därför ingen katarsis hos mig, jag blir mest irriterad. Däremot tycker jag att den utdöende relationen med flickvännen är en riktigt bra skildring, då hopplösheten gör sig bättre här. Jag var i alla fall nervös inför varje telefonsamtal. Stackarn.
Som sagt, en helt okej bok. Betyg: 2/5.
/Alessandro
Inlägg
Jag valde att inte läsa om den här boken och går därför på mitt ursprungliga, ett år gamla, intryck: den är värdelös.
SvaraRaderaKaraktärerna är hopplöst endimensionella: Magnus är som sagt självuppoffrande snäll, alla hans "vänner" är osympatiska rövhål à la klyschbilden om framgångskåta mediemän. Magnus är en karaktär som ska visa oss hur det moderna karriärssamhället inte har någon plats för de som är mjuka och inkännande - men hans slaka drag gör mig bara än mer provocerad. För någon som fick grinda den här skiten på kvällstid i 5 år innan jag kom in i branschen, som fick sitta hukad i en duschkabin på Telias kontor i Farsta Strand eftersom det var enda sättet för att kunna göra intervjuer och samtidigt behålla mitt dagtidsjobb, så känner man bara "rätt åt honom"-känslor när Magnus blir över-/förbikörd av alla andra.
Litterärt är boken rätt tafflig. Visst, prosan är underdriven, avskalad, yadayada, men jämför med Carver - som vi avslutade diskussionen kring den förra boken med - och du hittar rytm och flöde i den karga texten i Carvers texter. Den här boken, dock, ger bara känslan av att det är författarens egna begränsningar som ger språket sin enkelhet.
Intressant är dock att lägga den här ovanpå en av Allans favoritböcker: "Doktor Glas". Det är samma dammiga, stekheta Stockholmsmiljöer, till och med diskussionen kring självmord runt ett fikabord är lyft rakt ur Söderberg.
Men jag ska ge boken två bra omdömen. Ett: man behöver inte plågas av dess sällskap längre än en kväll. Två: slutscenen med den avspisande flickvännen fångar på pricken den obekväma känslan när balansen i ett förhållande helt rasat åt partnerns sida och man inser det, men försöker inte låtsas om det/inbilla sig att det bara sitter i ens huvud.
Att den här förärades med Borås Tidnings prestigefyllda debutantpris kan jag bara skylla på att konkurrensen bestod av Caroline Ringskog-Ferrada Nolis "Naturen"...
Åtta Glas-betyg: 1 av 5.
/Kristofer
Jag gav den här boken rätt högt betyg i Café så det var kul att få göra en omläsning.
SvaraRaderaDet som slår mig först är att det impressionistiska bildspråket är hiskligt, redan efter några sidor är eftermiddagssolen klargul som apelsinsaft.
Karaktärerna är endimensionella vilket gör läsningen trist, men det saknar inte psykologisk trovärdighet. Genom Magnus ömkliga ögon är alla kalla, hårda och framgångsrika medan han sitter och sipprar på sin Ramlösa med gråten i halsen.
Huvudpersonen, ja. Jag har alltid tid över för självömkande gnällspikar och det finns många bra passager där han blickar tillbaka på sin relation med Josefin. Men det är något i honom och hans eländighet som brister i trovärdighet, som om författaren inte begriper sig på såna här blötdjur.
Ett stort plus är det komprimerade formatet och den stilistiska konsekvensen. Många hyllade svenska författare skulle ta tre gånger så många sidor i anspråk för att åstadkomma lika lite. Å andra sidan gör det nätta formatet det desto tydligare hur ont om uppslag Kling har och, som någon sa, hur mycket det måste fikas för att fylla ut sidorna.
Jan Gradvall diskuterade i en krönika "tillräckligt bra"-nivån. Det gällde mest tekniska lösningar men gick i princip ut på att en lösning inte behöver vara perfekt för att slå, bara den är acceptabel.
MHUB är en tillräckligt bra-lösning: den har rätt förebilder, snyggt omslag, går snabbt att läsa och är tillräckligt tråkig för att klassas som seriös.
Betyg: 3-
Jag minns vänner som jobbade med teve på 90-talet, de nya kanalerna. Hur någon jag kände var nära vän med en gammal punkare som lite bytt sida och nu var chef på produktionsbolag och ihop med en programledarbrud. Jag minns att kvalitet inte var ett begrepp jag särskilt ofta funderade kring. Jag minns förvirringen jag kände mitt i en slags nybyggarkultur där unga män och kvinnor hade möjlighet att ta för sig och sätta sin prägel och profitera på den kultur en svensk i allmänhet tillskansar sig. Jag minns min egen förvirring, att sitta där utan att kunna föra fram en mus över en skärm. Jag minns känslan av att något stort var påväg att hända och hur tom jag kände mig inför detta faktum. Och samtidigt stressad.
SvaraRadera90-talets mitt och slut i Sverige förtjänar uppmärksamhet. Det var en tid med framväxandet av internet och den reklamfinansierade televisionen som motorer. MHUBs förtjänst kan sägas var just dess scen. Kanske rentav dess omslag, för det säger mer om vad Kling försöker beskriva än själva texten. Att Magnus, huvudpersonens tjej arbetar på en skobutik vid Biblioteksgatan är snyggt, bokens scen är snygg, men bokens själva innehåll lyser med sin frånvaro. Jag saknar något hos Magnus att tycka om, eller avsky, eller känna igen mig i. Han dricker jävla Ramlösa för femtio spänn, är osäker och har ångest, detta är universellt. Boken saknar i det närmaste djup på just denna punkt, inget händer och som läsare finner man inget annat än yta att hänga upp sig på.
De minnen boken trots allt väcker i mig, samt funderingar kring detta nya landskap som växte fram i vårt land, jag är tacksam för att jag påmindes om dem men beklagar att JK aldrig på allvar berör sitt eget scenario.
Betyg: 2
/Allan
Det tycks mig som om flera Åtta glasare anser att huvudkaraktären Magnus trots allt är lite sympatisk i all sin meningslöshet? I min läsning av boken uppfattar jag honom bara som en störig jävel. En missunnsam, paranoid gnällspik. Det retar mig.
SvaraRaderaMen det är också det som gör boken intressant. Eftersom den återger berättelsen ur en persons perspektiv så vet läsaren aldrig om detta faktiskt händer, eller om det bara är Magnus självömkande/paranoida återspegling av verkligheten. Och den aspekten gillar jag. För bryter man ned t ex förhållandet med flickvännen så finns det ingenting som faktiskt pekar på att hon inte längre är kär. Förutom Magnus ältande, svartsjuka och nagelfarande dvs.
Huruvida det är ett berättartekniskt grepp eller slump är svårt för mig att avgöra (och jag har inte sett Darling, så jag kan inte göra jämförelsen där heller). Tyvärr är boken i övrigt alldeles för platt, dialogen likaså. Referenserna till Doktor Glas finns absolut där, men jag väljer att blunda för dem eftersom de är så taffligt utförda. Nej, det här var verkligen ingen favorit, även om den fick mig att längta till ett folktomt sommar-Stockholm.
Betyg: 2
Alltså,
SvaraRaderarent storymässigt tyckte jag MHUB lovade gott. Som konstaterat är jag - och flera med mig här - svag för det här med den annalkande apokalypsen (må så vara att den var emotionell i det här fallet, vilket kanske inte riktigt räknas i min bok). Och jag tyckte nog att MHUB levererade i det fallet. Om man alltså bortser från att apokalypsen aldrig inföll?! Istället uppstod tidernas jävla Västgötaklimax i form av en tafatt klapp på kinden från den så hett efterlängtade flickvännen?! Fram tills dess var jag faktiskt nyfiken på vad som skulle hända, men slog alltså ihop och la ifrån mig MHUB med ett fett wtf?! och bestämde mig där och då för att Magnus var en gnällig jävel som borde få stryk och byta bransch. Innan dess kunde jag inte betämma mig för vad jag tyckte om honom och pendlade mellan att han var fullständigt meningslös, eller att det var de andra som var det. Skriver vidare under på kritiken mot klyschan att alla framgångsrika personligheter per se är känslostörda plattityder i dyra kläder. Även om jag onekligen har sprungit på en hel del av dem genom åren och faktiskt kunde relatera.
Enligt baksidestexten skulle MHUB vidare beskriva hur tankarna gick i huvudet på hvuudpersonen under en dag, och det kunde man ju konstatera var förlagsjidder om något. Det enda Magnus tänkte på var ju för fan om någon hade ringt? Just det, han glömde ett kuvert också. Åsså ville han köpa "en present". Om han hade haft pengar.
Bo-fucking-ho, Magnus.
Dock. Två saker som berörde mig; självmordsdiskussionen på caféet och scenen där den här snubben Tobias går en kvällspromenad mot slutet och visar lite efterlängtad allmänmänsklighet.
Den första för att den pretentiösa journalisten med det tagna tredje namnet inte kan vara någon annan är Tomas Andersson Wij, right? (och för att hans jävla unge körde in sin snoriga hand i min dotters mun på Kulturhuset för några veckor sedan och Wij såg det, sket i det och forsatte talla sin iPhone. Fucker. ). Den andra för att jag är svag för karaktärsbeskrivningar med gråskalor i allmänhet och kvällspromenader i ett svalnande, stekhett sommarstockholm i synnerhet. Plötsligt blev iallafall Tobias iallafall lite mänsklig, i motsats till övriga karaktärer. Vilket på sätt och vis sammanfattar MHUB för min del; en liten promenad, snarare än den känslomässiga Golgatavandring den målats upp som.
Betyg: 2
Just Allans reflexioner kring tidsandan tycker jag är intressant och vill veta mer om. Vid millennieskiftet var jag själv arbetslös i Visby, bodde hos mina föräldrar, hade precis hoppat av KTH efter 1,5 termin och hade inte en tanke på att vilja syssla med "media". Magnus värld är alltså ett rakt negativ mot min egen vid den tiden. Att få höra en person med insikt i den ZTV-hysteri som rådde då (som jag misstänker måste påminna lite om hur TV8 var för två år sen, med skillnaden att folk faktiskt tittade på ZTV) i relation till "Magnus" irrfärder i en tidsera där de hippaste mobilerna är så små att man måste ha en penna för att komma åt tangenterna.
SvaraRaderaMinns jag inte fel var väl även Staffan inmixad i webbverksamhet runt den tiden? Inga igenkänningsfaktorer?
/Kristofer
Hej,
SvaraRaderabeklagar som alltid sent inlägg. Jag ska bli bättre på att skriva tidigt och sätta lite dagordning. Nu blir det bara att jag läser det alla ni - samtliga mer begåvade och smartare än jag - skriver, och nickar instämmande.
Ja, det är en tom bok.
Ja, Klings språk gränsar till parodi ibland.
Ja, karaktärerna är platta.
Ja, man känner sig lurad. Var det inte mer än så här?
Å andra sidan gillar jag, precis som någon skrev här ovanför, verkligen den där dammiga, stockholmsommaren som Kling faktiskt förmedlar jävligt bra. Hur det luktar torr park överallt. Hur doften av starköl, cigarettrök och sol förenar sig som en långsamt sammansmältande Tequila Sunrise .... nämen ser man på, jag skriver ju som Johan Kling!
Vilket är min poäng: identifikationsfaktorn är så skyhög i det här fallet (jag var musikkritiker på DN 1997-2000, jag är uppväxt i Sthlm med omnejd, min första lägenhet var en omodern två i tredje hand på heleneborgsgatan 1994). Jag har varit i MHUB. Jag har befunnit mig i allt det där. Det ytliga, ängsliga 90-talet i Stockholm, när en avmätt nick från från sir Lokko betydde mer än min mors kärlek. Jag drog ett skämt om min havsabborre som jag fick serverad på Gino innan PJ Harvey 1995, och Henrik Schyffert, som satt vid bordet bredvid, skrattade och blinkade åt mig. Jag var glad i en månad.
Och så vidare. Allt det här gör att jag läser MHUB som man läser sin skolkatalog. Med en nostalgisk rysning. Med andra ord noterar jag alla ovan nämnda skavanker och invändningar, men läser den ändå med stor behållning.
Vilket gör betygsättningen svår....
Men ok: 3 av 5.
/Kalle
Jo Kristofer, jag var där men jag känner inga direkta 98-vibbar av Klings bok. Det mesta han beskriver påminner om mediastockholm idag.
SvaraRaderaSkulle det vara någon skillnad om Magnus var en ömklig frilansare utan pengar 2010, omgiven av folk som har pengar och coola kreativa jobb?
Jag tyckte när boken kom att det var ett kul grepp att återvända till en så aktuell period, men jag känner mig inte minsta förflyttad.
Kalle fick in mer 98-anda i sitt inlägg än Kling i hela sin bok.
Nu är det är väl medvetet att han inte fläskar på med referenser. Sommarstiltjen och tidlösheten är väl tänkt att spegla Magnus tröga tillstånd.
Kanske fyllde jag den själv med 90-talsandan jag både bävar inför och fruktar. Kanske är den kvalitet jag ändå hävdar en självsuggerering.
SvaraRaderaPrecis som att det framstår som rätt kul att gå på gymnasiet när man bläddrar i skolkatalogen. Men det var det ju inte.
Ja, men det är intressant att trots det greppet av tidslöshet så pushas boken hårt med att det handlar om en millennieskiftesroman (precis som Lundells "Friheten" - de båda böckerna delar ju Söderberg-lånen på den punkten, även om Lundell valde att häckla Leif "Loket" Olsson för att hitta zeitgeist).
SvaraRadera/Kristofer
Alltså, först en liten grej. Jag är jävligt svag för Stockholmsskildringar. Två böcker som typ gjort ofantliga avtryck i min tidiga ungdom var Gentlemen och Mina drömmars Stad exempelvis. Vill egf inte dra in Dr Glas i denna diskussion då den landar på en annan planet i min värld jämfört med Den bok vi nu läst. Men även denna är ju delvis så bra därför att den skildrar min hemstad. I detta avseende finner jag givetvis kvalitéer i Klings bok. Han skildrar Stockholm, ett Stockholm jag i många år hyllat, det sommartomma Stockholm. En lördag på Söder i juli, det är fan den dag jag lever som mest. På en bakgata, vi kan säga Heleneborgsgatan. Klings känsla för detta är det inget fel på. Det är bara det att hela boken byggs upp, för att sedan pysa ut i fucking tomma intet. Den saknar för mig ett djup.
SvaraRaderaAvseednde tidsaspekten är graden av det intressanta med en tidsanda nog i det närmsta konstant. Frågan om NÄR man väljer att beskriva och fördjupa sig i den är dock i viss utsträckning viktigt och av stort värde för en läsare. Här tycker jag att Kling prickar ganska rätt.
Men fortfarande, Kling saknar finish och hans bok förblir en oslipad historia.
Okej, hej.
/Allan
Jag minns att även jag var en smula besviken på boken när jag först läste den. Men däremot gillade jag västgötaklimaxet, som ju går helt i linje med bokens titel och är en viktig del av bokens handling. Alltså Magnus upplevelse av andras betydelse i hans liv, och hur de inte har ett skit att göra med hans relation. Det är inte svårt att förstå varför Josefin inte är så förtjust i honom.
SvaraRaderaOch Tomas Andersson Wij-mordet är, som Prankmonkey påpekat, fantastiskt.
Huvudpersonen är kanske inte hundra procent trovärdig, men är ändå en bra skildring av någon som känner sig omkörd och osedd. Man känner sig ofta unik i sådana situationer (ungefär som när Kristofer fortfarande tror att han är ensam om att ha startat karriären på botten - eller i det här fallet en garderob).
Pinnar och stenar, Klas, pinnar och stenar.
SvaraRaderaMen en sak vill jag diskutera mer: huvudpersonens trovärdighet. Jag och Alessandro pratade kort om det på Caféredaktionen förra veckan, och som han skriver så är ju Magnus bara en ytlig rewrite på den där mysgubben i "Darling" som tvingas jobba med telemarketing och McDonalds utan att en enda gång klaga, säga ifrån eller ifrågasätta något som drabbar honom. Det finns något provocerande messianskt över det, mediamannen som bär våra synder på sina späda axlar.
Tror ni det är meningen att man ska bli provocerad över Magnus vankelmod - eller är det meningen att man ska reflektera över varför vi inte alla är så über-ödmjuka?
/Kristofer
Jag tror att man ska bli provocerad i slutändan.
SvaraRaderaMitt betyg: 2/5
SvaraRaderaMen bra för att vara svensk.
Jag ändrar betyg till 3/5. Sov sjukt dålig igår natt och kände mig allmänt sur.
SvaraRaderaOm mina beräkningar stämmer är det bara Crampas utlåtande vi väntar på så kan vi sätta ett officiellt Åtta (Nio) Glas-betyg på boken och gå vidare med Kalle D:s val.
SvaraRaderaJag tyckte att den var bra samtidigt som den var dålig.
SvaraRaderaSkoja bara. Har inte läst den än. Återkommer inom de närmsta dagarna.
Sent om sider kommer här mitt omdöme:
SvaraRaderaJag gillade boken! Till och med jättemycket. Det kanske inte är en sådan bok jag drömmer om att skriva själv men jag blev märkvärdigt berörd av den. Jag hade väntat mig en slags uppgörelse, som någon skrev, med cyniska mediemänniskor och att titeln anspelade på det förakt Kling känner för dessa.
Detta hade varit oerhört tröttsamt.
Istället fann jag en varsam bok om människor som inte upplever att de har något värde förutom vad de presterar. Människor helt utan värde, tänkte jag hela tiden att boken hette och var tvungen att kolla på omslaget flera gånger. På sitt eget underdrivna sätt var den spännande och välkomponerad och flera gånger kom jag att tänka på den amerikanska serietecknaren Daniel Clowes. Jag tycker Kling lyckas bygga upp samma vemodiga atmosfär och, liksom Clowes, gör han sitt bästa för vara allvarlig – men lyckas inte riktigt. Hela tiden hotar ett leende spricka upp.
Karaktären Magnus upplever jag som helt och hållet sann och en sorts människa som Stockholms kreativa värld är uppbyggd av. (Åtminstone om de är födda innan 1980). En tröst jag kände när jag läste boken var att människor som Magnus sällan ger upp och till slut lyckas bygga upp någon slags framgång och med den – en slags självkänsla. De har ju inget annat val.
Kanske blev Magnus till och med filmregissör eller en Borås debutantprisvinnande författare till slut?
Betyg: 4/5