Ok, jag drog över boken i amfetamintempo för en dryg månad sen i en muggig svensk översättning så jag vill inte utsättas för några korsförhör. Men här är i alla fall mitt omdöme:Den här luntan bjöd väl varken på överraskningar eller insikter. Andefattig och olycklig övre medelklass, sockersöta barn drillas till showbizmonster etc etc. Jag klagar inte, det är så vi DN Kultur-koftor vill ha våra wasps.
Mitt stora bekymmer med boken var att jag inte kunde köpa fiktionen att Skyler för ordet, för jag hör bara JCO:s röst. Därför gillade jag Betseys bekännelsebrev där Oates verkligen lyckas frammana en annan berättarröst, och dessutom är bekännelsen psykologiskt tillfredsställande. Men berättartekniskt känns det lite billigt med avslöjande brev.
Som helhet en slarvig men rolig bok. Oates har ett grymt grundflow och är läsvärd även när hon har en dålig dag och jag brukar gilla känslan av att hon skriver allt i ett svep utan att läsa igenom det. Men här känns det som hon plockat med textfragment och uppslag utan att veta vad hon vill. Jag får helt enkelt inte ihop den pliktskyldiga samhällskritiken, Skylers skillingtryckssorgliga institutionsöde och Betseys geschäft i tv-sofforna till en stor roman.
En ok men umbärlig bok.
Betyg: 3-
Inlägg
Fan, och jag som var övertygad om att det här skulle bli boken som förenade Åtta Glas. Jag tycker nämligen väldigt mycket om den. Det som störde mig till en början - greppet att skildra en dissociativ karaktär genom att hoppa från första till tredje person, det postmoderna greppet att hela tiden kommentera sin egen berättarteknik och dess delar - försvann rätt fort.
SvaraRaderaOch även om den tokreligiösa morsan med prestigekomplex är en klyscha, liksom hela closed gate community-skildringen (eller inte så mycket klyscha som saker-vi-redan-läst-om) så är allt så snyggt utfört, bländande kanske är ordet?, att man slukar. Jag läste de 150 sista sidorna på en dag. "Flow", skriver Staffan. Det är nästan en underdrift. Om jag kan sluka 150 sidor som motsvarar typ 250 sidor om de inte varit tryckta i typsnittsstorlek 7 - och jag är ingen maratonläsare - så har man uppenbarligen lyckats håva in läsaren.
Detta var i ärlighetens namn första gången jag tog mig igenom en JCO-bok men det är också första gången jag hade gjort det även om jag inte var "tvungen".
Mitt betyg: 4/5.
/Kristofer
Usch, jag vill inte ens tänka på hur outhärdlig My sister, my love måste vara i svensk översättning. På originalspråk är den nämligen underbar till stor del just tack vare den språkliga kompositionen (som jag misstänker går förlorad i en översättning). Men nog om det.
SvaraRaderaJag har alltid varit kluven när det gäller Oates: vissa verk är fantastiska och andra helt jävla vidriga. Därför var jag ganska osäker på hur jag skulle känna inför My sister, my love. Precis som Kristofer hade jag problem med den upplösta berättartekniken i början, men berättelsens tempo gör att man snart glömmer det greppet. Kanske är det för att jag har en fascination for pageant-moms, men jag tyckte inte karaktärerna var allt för schablonartade. Dessutom kändes huvudpersonen snarare som en Palahniukkaraktär än en klassisk Oates-dito. Jag kan dock känna att romanen är längre än den behöver vara. Behövs verkligen det sista kapitlet? Personligen hade jag föredragit ett lite mer öppet slut ang vad Skyler väljer att göra med breven/videon. Åsikter kring det?
Dessutom ville jag hela tiden att Skyler skulle vara mördaren, eftersom det ur ett tematiskt perspektiv hade varit mer intressant (moral, skuld etc). Det hade kanske inte heller varit allt för originellt, men att mamman var den skyldiga kom ju knappast som en chock, eller hur? Hur som helst, personligen tyckte jag My sister, my love var en fantastiskt snygg och smart roman, och jag gillar det!
Mitt betyg: 4/5.
/Emily
Så lägger medlemmarna i Åtta Glas ännu en historia om dysfunktionella familjer till handlingarna :)
SvaraRadera'My Sister, My Love' började som en 5/5, fortsatte som en 4/5 och var slutligen värd betyget 3/5. Den var helt enkelt hundra sidor för lång.
Men tycker som sagt att den börjar väldigt, väldigt starkt. Och som svår Sopranos-junkie måste jag säga att den klockrena Jersey-överklassatiren spädde på min redan komplexa fascination för "The Garden State" och dess bisarra invånare.
Jag hade heller inte så mycket issues med berättartekniken, även om det skall erkännas att jag inte var helt sugen på att läsa varje fotnot Skyler envisades att publicera (stod det något viktigt i dem?). Dessutom var det ganska lätt att ta till sig denna genuint tragiska soppa eftersom det var just Skyler, övertygad om sin skuld och fullproppad med antidepressiva medel, som berättade historien. Det gjorde åtminstone mig till en objektiv läsare. Man höll liksom inte på någon av karaktärerna, möjligen lilla flickan.
Sen håller jag med Emily och Kristofer om att det är ett grymt bra tempo i texten vilket också gjorde den mindre tung. Dessutom tycker jag att boken hade sina rent komiska poänger då och då.
Vad gäller själva upplösningen av dramat var jag inte helt hundra på från början att Betsey Rampike, som för övrigt kan vara ett av de obehagligaste porträttet av mänskligt moras jag läst överhuvudtaget, var mördaren (även om det kändes självklart att pedofilkillen inte var den skyldige). Trodde ärligt talat att man inte skulle få veta vem det egentligen var, eller så var jag, vid sid 450, helt enkelt så trött på att läsa boken att jag till slut inte brydde mig. Egentligen.
Så mitt betyg: Det var en ruskigt välskriven 3/5-bok.
/Alessandro
Kan instämma i att fotnoterna var exceptionellt oläsbara och att boken tuggade på för länge. Men bränningsscenen kändes ok eftersom den blev ett sånt antiklimax.
SvaraRaderaMen vad händer, är vi nere på Fyra glas?
Det verkar onekligen så. Klas sitter i lämning med jätteprojekt; Kalle, Jonas och Prank är alla nyblivna fäder så att plöja 550 sidor myrskrift ligger nog rätt långt ner i prio. Får fundera på hur vi gör.
SvaraRadera/Kristofer
Vi kan ju ta en novellsamling till nästa gång så kan man stämma av succesivt.
SvaraRaderaOm det var min tur skulle jag gärna ta en Carver, har knappt läst karln.
Carver kom ju dessutom i ny, oredigerad utgåva nu där kan kan se skillnaden på hans urpsprungliga stil och hur mycket hans redaktör faktiskt kapade för att skapa den karga underdrivna stil som blev hans signum. Jag gillar Carver väldigt mycket.
SvaraRadera