Om man har läst Anne Tyler förut så känner man igen sig ganska snart. Det är underdriven prosa med bondförnuftiga betraktelser, det finns en karaktär som tvångsmässigt påpekar felaktigt språkbruk, en karaktär som älskar katter, en karaktär som växlar fram och tillbaka mellan sin gamla och sin nyvunna familj.Och eftersom jag älskade ”The accidental tourist” och de första 20 sidorna av den här boken rentav var bättre än ”The accidental tourist” så kändes det som att 325 sidor skulle flyga förbi.
Istället kändes de som 3 250 sidor. Icke-händelserna staplas ovanpå varandra, persongalleriet utökas med personer som inte för storyn framåt, det dras en jävla massa trådar som aldrig knyts ihop. Jag säger inte att de måste knytas ihop men har man som läsare tragglat sig genom 325 sidor där inget händer så vill man ha något slags payoff – istället får man bara ännu en icke-händelse som avrundning.
Ska man jämföra med den snarlika (men ändå inte) ”Rabbit, run” så brändes den boken: det fanns mani och depression och folk som blev förtvivlade. Det känns inte som att det finns någon insats i Tylers sätt att skriva de här händelserna, som om hon distanserat sig från karaktärerna. De är bara ett gäng älskvärda särlingar allihop.
Två av fem.
/K
Inlägg
Jag var som vanligt bekväm och valde den svenska utgåvan. Översättningen var utmärkt så det borde inte ha påverkat min bedömning.
SvaraRaderaDet märks att Tyler är en rutinerad författare. Hon har ett naturligt berättarflow och en jämn språklig nivå, som en light-version av Joyce Carol Oates. Så jag tror hon har förmågan att skriva bra böcker, men den här romanen funkar faktiskt inte nånstans.
Scenerna är detaljerat men pliktskyldigt beskrivna, så som man lär sig beskriva miljöer och kluriga bifigurer på creative writing-kurser. Hon undgår aldrig att noggrant förklara den psykologiska innebörden i scener som skulle kunna vara lite dubbeltydiga (som när katten blir sårad av hennes frånvaro: "Varför kunde inte Delias barn sakna henne lika mycket?").
Karaktärerna är trots ingående beskrivningar helt ansiktslösa. Handlingen borde ha varit drabbande men saknar varje antydan till dramatik och utveckling.
Att jag inte tillhör målgruppen bidrar väl till intrycket. En roman av, om och för sura 37-åriga snubbar skulle jag ha utbyte av även om den var ruttet skriven.
Det här var kort sagt en av de sämre romaner jag läst. Men det var ändå lite givande att läsa den mot Updikes bok:
Vi möter återigen småtrista amerikaner som längtar ut ur den lägre medelklassens fängelse. Delia är liksom Haren en nostalgiker och vårdar ömt minnen av sin far, av äktenskapets första glöd och en tid då barnen älskade henne.
Till skillnad från Haren framställs Delia som ett offer. Hon är trist och självförminskande vilket leder till att hon att blir ytterligare förminskad av sin otrevliga familj. Samtidigt är hon själv ingen people person av större mått och verkar inte fästa sig vid någon hon möter. Slutscenerna antyder att ha ska lärt sig något och förberett sig på en omställning men jag ser inte var den utvecklingen skedde.
Många hatade Haren för att han var en självisk och omogen skithög. Man hatar honom för att han framstår som en verklig och mycket störande person. Det är svårt att hata Delia för hon existerar inte ens som romanfigur.
Betyg: Etta plus
Ja, Ladder of years är alltså en roman bestående av diverse icke-händelser staplade ovanpå varandra. För till och med de händelser som faktiskt för handlingen framåt, som ibland till och med borde vara omvälvande, känns som om de sker i ett dammig amerikanskt småstadsvakum. Delia som karaktär är osympatisk, dock inte på samma sätt som Rabbit. För det hon ältar är istället sin konstanta otillräcklighet. Hon är inte söt nog, hon är inte smart nog osv. Hon är hämmad och torr och totalt ointressant.
SvaraRaderaDock! Kanske är det bara jag som uppskattar Tylers förmåga att skildra kvinnans (människans?) känsla av att alltid vara betraktad/bedömd och dennas förhållningssätt till detta? Jag tycker det är finstämt och realistiskt skildrat, men så är jag också en relativt självupptagen person också. Vidare kan jag väl bara konstatera att jag håller med Staffan och Kristofer om samtliga karaktärers kroniska anonymitet. Det känns som om Tyler inte kan bestämma sig för vad hon egentligen vill berätta. Alltihop sjunker ned i ett rom-com-träsk: en missnöjd hemmafru, en kåt grannkvinna, en tafatt make, en gullig unge, en grinig chef, en jobbig svärmor osv osv. Tyvärr innehåller boken varken rom eller com, så ja...
Slutligen: en oengagerande roman med osäkra ambitioner.
Betyg: trots allt en stark tvåa (eftersom de första 100 sidorna var underbara).
Jag har inte läst Anne Tylers förrut och tyckte att boken var okej. Håller med Kristofer om att den var fullproppad med icke-händelser, men framförallt totalt färglösa karaktärer. Where was the drama?, kan man undra. Det saknades ju knappast förutsättningar för det. En kvinna lämnar sin familj utan förvarning och alla nygamla konfrontationer äger rum utan att decibelnyvån höjs ens nämnvärt.
SvaraRaderaMen för mig utgjorde detta, paradoxalt nog, den dramaturgiska upplevelsen. När jag började läsa trodde jag att boken skulle handla om en kvinna som lämnar sin familj, förmodligen med den där snabbköps-Adrian. Familjen förstår ingenting, blir oroliga och letar med ljus och lykta fram till det dramatiska crescendot på slutet inför den ofrånkomliga konfrontationen á la "du kan inte fly ditt förflutna". Fullproppad med genusångest bla bla bla.
Men istället är den helt odramatisk, och för mig därmed aningen verkligare. Hon spontanflyr, men kommer inte längre än två städer bort. Familjen hittar henne direkt och målar flykten med en anledning de själva är beredda att acceptera (stressen över hennes döda pappa osv). De träffas, de brevväxlar. Allt är givetvis bisarrt, just därför att det till stora delar är odramatiskt.
Dessutom är det befriande att läsa en karaktär som tar till synes ödesdigra beslut av anledningar som - "jag vet faktiskt inte". Drastiska förändringar som sker utan ett evigt rotande och sökande efter "varför". Platt uttryckt, går i alla fall jag ifrån den här boken med känslan att ödesdigra beslut inte alltid är så jävla ödesdigra. Och jag diggar det.
Betyg: 3/5
Just det. Alessandro vidrör en viktig poäng: hon lyckas aldrig hitta någon förklaring för sig själv varför hon tar det slutgiltiga steget (till sin doktorsman anger hon skälet att han gifte sig med henne för att ärva hennes pappas klinik, men det känns som ett beslut helt och hållet tagit i affekt (infoga chauvinistkommentar om hysteriskt huvudlösa kvinnor)).
SvaraRaderaOch det gillar jag. När allt annat är övertydligt markerat med pekpinne och rödpenna (som Staffan redan sagt) så var själva kärnan i storyn - VARFÖR hon agerar som hon gör - behagligt mångtolkad.
Kanske läser jag boken med gubbglasögon men SÅ jävla klaustrofobisk kändes väl inte hennes hemmamiljö? Det är ju inte samma helvete som i "Revolutionary road" direkt. Bara lite tråkigt och stangerat.
/K
(Angående att min signatur är "Ripped kid" säger jag: fråga inte.)