Eftersom blogspot av någon anledning vägrar att låta mig kommentera Kristofers inlägg här nedan så gör jag ett eget inlägg.
Anledningen till att jag valde just den här boken var att jag också älskade "The Accidental Tourist", och tänkte att "Ladder of years" skulle vara rolig att jämföra med "Haren" eftersom den tog upp exakt samma sak. Tyvärr blev jag inte förtjust i någon av böckerna. Updike tycker jag är en litterär självsmekare. Hade han varit född på 80-talet skulle karln antagligen nöjt sig med att publicera snygga bilder av sig själv på nätet. I "Haren" fanns varken depression eller mani, bara en massa formuleringar. Personerna kändes trots envetna försök ändå mest som klichéer. Jag tror inte att Updike egentligen var särskilt intresserad av några andra människor än sig själv.
Anne Tyler däremot brukar visa upp en större förmåga att begripa och kunna skildra den mänskliga paletten, om än med en smått skruvad humor som jag inte finner det minsta märklig egentligen. Folk är bisarra, har konstiga föreställningar och komplex. Ser man på oss med den minsta distans och insikt blir vi skrattretande allihop. Jag har till exempel en kompis som trots att han ofta reser till nya städer i stort sett aldrig lämnar hotellbaren. Han skulle vara en perfekt Anne Tyler-karaktär.
Angående "Ladder of years" så tolkade jag inte ickehändelserna som just ickehändelser. Alla karaktärer bearbetade samma problem som Delia, det vill säga att bryta upp ur en relation eller starta om på nytt med mer eller mindre lyckat resultat. Tyler väljer att belysa det från olika vinklar.
Att Tyler då och då förklarade för mycket, tycker jag inte heller var konstigt. Boken utspelas till stor del i Delias hjärna, och så väl vanliga som självömkande tankar, som den om barnen, brukar i allmänhet vara konkreta. Det handlade väl egentligen bara om val av perspektiv? Vi tänker sällan enligt isbergstekniken.
Dramaturgin var dock, precis som Staffan anmärkte, i längden besvärande luddig och slutet lämnade en hel del att önska. Det rumphuggna kan mycket väl ha varit en tanke, och kanske till och med kan uppfattas som effektiv. Personligen tyckte jag att det var otillfredsställande. Jag tror till exempel att en förklaring till Joel hade kunnat ge ett bättre bokslut, särskilt eftersom boken i sig enbart hade en ganska subtil inre utveckling som dramaturgisk röd tråd. Det upplägget tycker jag behöver ett mer insiktsfullt slut än en mer konkret roman.
Fast själva anledningen till att hon lämnade familjen tyckte jag var ganska glasklar - det bestod bara inte av en enda känsla utan var en cocktail av flera stycken, som alienation, bristande uppskattning, för lite bekräftelse, ett för inrutat liv, ett för tidigt ingått äktenskap. Alltså en ganska typisk livskris. Man brukar väl i regel inte enbart hänga upp sig på en enda grej då? Där tyckte jag att Tyler lyckades bra med att fånga komplexiteten hos en person.
Mitt betyg blir två glas.
måndag 9 november 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
Visst ser man de bakomliggande anledningarna till hennes uppbrott, men jag tycker ändå att de kändes rätt svaga. Eller också är det kanske som Emily säger, att jag ser det med gubbglasögon. Jag kan t ex förstå Harens flykt (som Kalle nämnde i den analysen) eftersom jag tror att de flesta män har det där i sig, rädslan för att bli bunden, osv. Kanske är det lättare att som kvinna/mamma (jag hårdgeneraliserar här, jag vet) förstå det obekväma i Delias sits?
SvaraRaderaBra perspektivpoäng av Klas att boken väljer att skildra exakta tankar istället för att låta läsaren ana sig till det mellan raderna. Det anses ju per definition fult att skriva ut sådant men här finns det en poäng - risken är ju att hon skulle framstått som helt oberörd om Tyler inte gått in i hennes hjärna.
/K
För det första: Anne Tyler är tillsammans med till exempel Elmore Leonard en av mina favoritförfattare eftersom hon (och Elmore) alltid har en perfekt tonträff i det hon skriver. Jag kan slå upp en sida, vilken som helst, känna textens rytm och omedelbart bli inspirerad att sätt mig och skriva själv. Hon skriver helt enkelt med en varm och sympatiskt ton och man får alltid, i alla fall jag, en tydligt bild av karaktärerna – även fast jag med förvåning läser att detta inte gäller alla i vår lilla bokcirkel.
SvaraRaderaKanske är det så enkelt: Sympatin Kristofer beskriver här ovan för Harens rädsla för att bli bunden finns inte alls hos mig, därför såg jag ingen vits med den boken. Anne Tyler skriver roliga böcker om depressioner och det har jag lätt att identifiera mig med.
Med detta sagt: Ladder of Years var, förutom de första 20 sidorna som sagt, den sämsta Tylerboken jag hittills läst.
Men jag gilla den ändå.
Betyg: Dålig på ett bra sätt. 3/5
Hej på er alla och förlåt - igen - min senfärdighet.
SvaraRaderaNu har jag läst. Och jag säger ... njae.
Jag håller med Crampa om det faktum att Anne Tyler är en mästare på att med lätta, till synes helt obesvärade, penseldrag fånga en karaktär i steget. Som om hon bara genom att titta på någon helt objektivt ser in i personligheten själv. Ett lysande exempel på detta är inledningsscenen och i brist på bättre ord vill jag citera Tommy Söderberg: "Jag säger bara - wow".
Men sen blir det ju - som många av er påpekat - tomgång. Jag fattar ambitionen med att rada upp exempel på exempel av folk med ungefär samma problemuppställning som Delia. Men det blir jag bara menageri av det. Där har vi en snubbe i skuggan av sin bror med husbilen, där går den trånande medelålders singelkvinnan som hyr ut rum för sällskapets skull och där har vi ... ni fattar. I stället för att verkligen driva tesen och förstärka beskrivningen av Delias livskris, blir det plikttrogen upprabbling.
Allt detta hade man i och för sig kunnat förlåta om de övriga karaktärerna hade varit så där kliniskt utmejslade utifrån sina små egenheter som Anne Tyler kan vara mästare på. Men så är det ju inte heller. Sam är en träbock, systrarna är pappdockor och barnen är skuggor.
Jag är besviken. Men jag är besviken med respekt, som när man ser att en god vän inte lever upp till sin fulla potential med sin nya flickvän.
"Men Anne", vill jag säga, "du kan så mycket bättre".
Betyg: 2/5
"Men jag är besviken med respekt, som när man ser att en god vän inte lever upp till sin fulla potential med sin nya flickvän."
SvaraRaderaWow, det där är ju poesi!
Men det verkar i alla fall som att vi är mer överens den här gången, till skillnad mot betygsspannet på "Haren". Ser fram emot nästa bok även om jag har en känsla av att vi kommer snitta 2,5 på typ varje bok.
/K
Delias motiv tycker jag är det enda i boken som håller någorlunda. Hennes situation är lika hopplös som Harens och det är fullt trovärdigt att hon bara reser sig upp och går.
SvaraRaderaProblemet är att inget i gestaltandet av detta uppbrott håller: karaktärer av papp, slapp dramaturgi, svaga enskilda scener.
Jag har redan sagt allt detta men jag märker att jag sjuder av aggressioner och måste skriva av mig. På samma sätt som många av er fattade avsky för Updike så insåg jag att jag måste söka upp Anne Tyler och avrätta henne, för det här var den vidrigaste bokklubbsmörja jag nånsin läst (okej, sen Paolo Coelho). Men jag läste att hon föga förvånande inte går med på personliga intervjuer och aldrig framträder offentligt så hon tycks vara på sin vakt.
Alternativet är då att mörda den som valde boken. Jag lekte med tanken att, med en fyndig blinkning till Peter Greenaway, avliva Klas genom att tvinga honom att äta varje sida ur boken han fått mig genomlida. Men eftersom han numera excellerar i japansk stridskonst blir han nog svår att övermanna.
Därför får jag nöja mig med rättshaveristiska blogginlägg.