Vad passar bättre en måndagsmorgon kl 0915 än en dissekering av en litterär klassiker?Jag börjar väl då, ska försöka hålla mig kort.
Rabbit kan vara den mest osympatiska romankaraktären jag läst, han är en ansvarslös opportunist och chauvinist och han är en sorglig karaktär som inte ens lyckas med det som är bokens tema: att fly (redan efter en dag är han tillbaka och fast med en annan kvinna). Till skillnad från hur Bukowski förhåller sig till Chinaski (en parodi på den rumlande runtknullaren) så är Updike mycket mer kär i och distanslös till Rabbit – vilket förmodligen är varför Updike är mer hatad bland kvinnor än självaste Bukowski. Sexscenen med Ruth kan för övrigt vara den värsta gymnasieprosa jag någonsin läst.
Jag tycker ändå att det är en bra bok. Den är maniskt pladdrig och det passar bra ihop med Rabbits rastlöshet. Att skriva allt i akut presensform förstärker bara desperationen. Jag ger den 4- av 5. Som Staffan brukar säga: “Man kan aldrig ta bort sin respekt för klassikerna.”
/Kristofer
Inlägg
Rabbit, run har egentligen allt som gör att jag borde gilla den. Manlighet i kris, höga litterära ambitioner och goa sexscener. Den nämns också ofta i sammanhang men den sorts amerikanska, självgoda manslitteratur jag är svag för: Roth, Ford osv. Jag läste att Updikes tanke med boken var att skriva en slags motpol till Kerouacs "On the road", han ville berätta vad som händer med människorna som blir lämnade när någon bestämmer sig för att bryta upp, dra iväg. Och det är ju genialt och någon borde skriva om alla dessa svenska Lundellmän som spenderar livet med att hitta sig själva men är dåliga på att komma ihåg barnens födelsedagar.
SvaraRaderaSå varför, när jag läste boken, upptäckte jag ständigt att jag läst tio sidor utan att registrerar vad som stått där? Jo, den är tråkig. Den är tråkigt skriven, fylld av långa onanistiska beskrivningar om vad som spelas på radion och sånt gör mig bara förbannad.
Sedan, som Kristofer skriver, har Updike lite för mycket sympati för Rabbit. Nu vet jag att en författare ska ha sympati för alla sina karaktärer, särskilt de mest vidriga, och det är möjligt att detta var annorlunda när boken skrevs. Men idag när jag läser den för den bara mina tankar till den sorts djupt osympatiska kvinnolitteratur som skriver om kvinnor som lämnar sin familj "eftersom män har gjort det i alla tider" och gör dem till ett slags feministiska hjältar. När de i själva verket bara är egoistiska ynkryggar, vare sig de är män eller kvinnor.
Betyg: Eftersom jag försöker lansera ett eget betygsystem* ska jag bedöma boken efter detta. Rabbit, run är: Bra på ett dåligt sätt.
Bäst: Språket, när det inte blir för långrandigt. Som att hennes skratt var som en en näve växel som någon tappat på gatan och sådana grejer.
Sämst: Jag pallar inte läsa tre sidor om hur någon tar av sig kläderna. Jag har annat att göra Updike.
* Mitt betygssytem
Bra på ett bra sätt (Verket är både väl utförd och jag tycker om den)
Bra på ett dåligt sätt (Verket är bra utfört, men jag gillar det inte)
Dålig på ett bra sätt (Verket är uppenbarligen skräp, men jag gillar det)
Dålig på ett dåligt sätt (Verket är skräp OCH tråkigt)
/Crampa
Jävla anarkist, underordna dig MITT betygssystem!
SvaraRaderaSkämt åsido (eller... är det?) så tycker jag det är intressant att se på den här boken i skenet av andra skildringar från den tiden av den amerikanska kärnfamiljens sönderfall (Revolutionary Road, osv) och då är den här boken rätt light. Yates skriver ju om det kvävande förortslivet så att man verkligen får klaustrofobi, Rabbits missnöje med sin(a) situation(er) gör honom mest osympatisk och gnällig.
Enligt kännare ska dock “Run” vara den sämsta i Rabbit-kvartetten (två av de andra böckerna kammade ju hem varsitt Pulitzer). Kommer jag att kasta mig över de andra? Tveksamt.
Däremot: scenen där hans hustru råkar döda deras nyfödda barn var jävligt gripande i hur indirekt det framställs: man tror hela tiden att hon hinner få upp barnet i tid, eftersom hon upplever det så. Och sen kommer den obehagliga insikten. Det är nästan det stycket jag gillar mest: när han efter 230 sidor skiftar perspektiv från Rabbit till frun, kanske borde han gjort det tidigare/oftare?
/Kristofer
Jag kan förstå att folk gillar den, men jag gör det inte. Det är inte som med Stieg Larsontrilogin – att jag tycker att hela världen blivit galen.
SvaraRadera/Crampa
Haren springer av John Updike
SvaraRaderaNär prästen Eccles frågar vad han har för planer svarar Haren att han "går på gehör". Just det där planlösa improviserandet blir snart väldigt enerverande. Updike är skicklig på att skapa starka scener men bristen på struktur gör att tablåerna mest staplas på varandra – rätt typiskt för ett ungdomsverk.
Jag brukar hata ekvilibrister men Updike är fantastisk med språket. Till exempel scenerna med Haren och hans nyfödda dotter är otroligt vackra, där hittar Updike ett perfekt flow där han vågar hålla tillbaka ordflödet och lita på sina poetiska bilder. Sen är ju sexscener alltid vattendelare och Harens ligg med Ruth är väl inte bokens starkaste parti. Å andra sidan har jag aldrig läst en bra sexskildring så det här är ett av de bättre försöken.
Mansrollen då – vem är Haren och vem är Updike? För mig är det tydligt att författaren sympatiserar med Haren men inte med hans handlingar. Hans frihetssträvan ges ju konsekvenser som gör det svårt för läsaren att uppskatta honom. Speciellt slutscenen ger en bild av honom som totalt ryggrads- och empatilös.
Vad gäller kvinnorollen vill jag ge Updike lite cred för att han gör ett uppriktigt försök att spegla deras reaktioner på Harens irrationella beteende. Prästfrun känns mest som en symbol för Harens oregerliga lustar men för övrigt känns de kvinnliga karaktärerna som skissartade men trovärdiga. Det är tydligt att kvinnorna ännu mer än Haren är fångar i snäva sociala strukturer.
Sammanfattning
En intensiv och jobbig bok, bitvis lite väl mångordig. Men jag har nog aldrig läst en roman som lika mycket går i närstrid med manlig vilsenhet, ångest, kättja och feghet. Jag önskar att jag kunde vara lika fördömande mot huvudrollsinnehavaren som ni andra, men tyvärr – Haren, ces't moi.
Betyg
Förutom att införa ett tredje betygssystem, som bygger på klassiska citat, tänker jag använda mig av de båda tidigare etablerade systemen.
Wilsson-skalan
"Ja, Ingmar, det är ett mästerverk. Men ett tråkigt mästerverk"
- Ingmar Bergmans fru Käbi Laretei om Nattvardsgästerna.
Cramby-skalan
Bra på ett dåligt sätt (med starka inslag av Bra på ett bra sätt)
Ahlström-skalan
4+.
En klassiker, men inte ett mästerverk.
/Staffan
Crash course till kvinnorollerna i Rabbit, Run:
SvaraRaderaHustrun - småalkad och dum
Ruth - prostituerad och dum
Prästfrun - kätterskt lönnkåt och sadistisk
Den enda kvinna som speglas på ett ömsint sätt är den gamla senila tanten som han trädgårdsvårdar åt, en roll som försvinner ur storyn lika snabbt som hon dyker upp och som egentligen är rätt meningslös.
/Kristofer
Det var först de sista sextio-sjuttio sidorna jag uppskattade. Updike bytte lite tempo, kanske för att boken inte skulle bli tusen sidor lång med sina skildringar av helt ointressanta saker. Och scenen med det drunknade barnet och de efterföljande om hur det kom att påverka Haren tyckte jag var starka. Men kalla mig yrkesskadad, språket som alla verkar älska tyckte jag mest var ren och skär skribentonani. Karln skulle kunnat ha ägnat ett kapitel åt en mastig beskrivning av en vattenpump. Efter tjugo sidor märkte jag att jag omedvetet skumma beskrivningarna och bara läste dialogen ordentligt.
SvaraRaderaÄndå håller jag med Staffan om resonemanget om vilsenheten och fegheten, jag uppskattade verkligen de delarna. Tyvärr var utförandet obotligt trist. Jämförelsen med Yates och Ford eller Anne Tyler är oundviklig, men de skriver mycket mer koncentrerat än Updike. De får/fick liv i sina berättelser i stället för att dränka dem i en tsunami av ordbajseri. En anledning kan vara att de är intresserade av andra människor. Updike tror jag egentligen bara var intresserad av sig själv. Därför kändes 260 sidor som 1500.
Så mitt betyg blir 2/5 eller bra på ett dåligt sätt. Under läsningen kände jag hur livet rann iväg. Jag ville fly boken på samma sätt som Haren ville fly sin alkade fru.
/Klas
Det är inte så att jag tycker att han skrev vackert hela tiden, men då och då glimmade det. Dock var ju även de tråkiga partierna skrivna med en distinkt rytm. Angående den vilsna fega manligheten etc. så tycker jag att den skildrats oerhört mycket tydligare och mer intressant av andra.
SvaraRadera/Crampa
Cramby – kan du ändå sänka dig till att ge ett sifferbetyg så vi kan ge ett genomsnittsbetyg på boken när vi är klara? Ett officiellt Åtta Glas-betyg, liksom.
SvaraRaderaOch så vill jag gärna höra vad resterande klanmedlemmar tyckte.
/Kristofer
3:a.
SvaraRadera/Crampa
Jag kan börja med att berätta att jag tyckte boken var skräp. Och nu när jag avslöjat detta ska jag även
SvaraRaderaförklara varför. För det första är Rabbit, som ni andra redan påpekat, en av litteraturens mest
osympatiska protagonister. Oftast brukar jag älska en osympatisk figur, där väl Luke Reinhart är
det enligt mig mest lysande exemplet (ëller Doktor Glas, då), men när jag läste Rabbit Run blev jag mest jävligt förbannad.
Vilket slöseri på papper, trycksvärta och min dyrbara tid! Som någon tidigare sagt kände jag dessutom, under de perioder då jag
inte var förbannad, att jag läste flera sidor åt gången utan att uppfatta vad som stod där pga alla dessa
långdragna beskrivningar av persiennskuggor på väggen osv.
Dock! En del beskrivningar mitt i allt detta blaj var fulländande. Hade Rabbit Run varit en novell hade den
kunnat vara briljant. För det är inte Rabbits handlingar som gör mig förbannad, utan Updikes konstanta
ältande ältande ältande. Om han hade kunnat smacka in alltihop på ett par sidor hade mitt betyg
varit oändligt mycket bättre.
Min slutsats: segt som Roth, adjektivpackat som Oates och osympatiskt som skavsår.
Vilket betyg sammanfattas det under i din skala, Kristofer? =)
/Emily
First off - briljanta analyser från er allihop, och farligt nära min alldeles egna. Som kommer i sin fulla glans så snart jag kommit ur det jävla krondike av skit jag står i på jobbet.
SvaraRaderaDet enda jag kan säga är att jag skriver under direkt på Emilys volta om ältande, ältande och ältande. Och Rothliknelsen. Tack! Jag läste Roths Lindberghhistoria förra sommaren (den där Lindbergh blir president) och det slutade faktiskt med att jag vurpade in boken i väggen i ren jävla frustration. Mitt tålamod är inte vad det aldrig varit.
Återkommer.
/Prankmonkey
Hej på er,
SvaraRaderaJag vill börja med att be om ursäkt för två saker. För det första att jag varit tyst så länge. Har börjat på nytt jobb och stångar f n pannan blodig för att få allt att funka. För det andra för att jag ... ähm ... inte läste klart hela boken.
Som ni alla varit inne på: den är för pladdrig, för långrandig, för beskrivande. Jag pallar helt enkelt inte. Om någon tar på sig en tröja skriver man "Han tog på sig tröjan" - punkt jävla slut. Om två människor har sex räcker det med "De knullade/älskade/hade sex". I alla fall i nio fall av tio. Svårare än så är det inte, och det förvånar mig alltid att erkända, klassiska, prisbelönta författare skriver så lankiga grejer. Jonathan Franzens liknelse av en klitoris i "Illuminations" - "ut hoppade en pigg liten kanin" - säger det mesta.
Därför slutade jag läsa. Och för att jag har psykbryt av nytt jobb, femårig dotter med feber samt gravid fru. Men mest för attt jag inte orkade med Updikes nästan grafomana besatthet vid detaljer.
Och visst, som ni alla skrivit, Rabbit är en djupt osympatisk figur. Men det tycker inte jag är ett skäl att ogilla boken. Någon av er sa att Updike visar sympati för Rabbit men inte för hans handlingar, och det instämmer jag i. Rabbit är ett arsle, men - handen på hjärtat - vem har inte drabbats av samma impulser? Skillnaden mellan oss och honom är att han agerar på sina impulser, vilket åtminstone inte jag gör i samma utsträckning. Å andra sidan är ju tillgången på småpilska prästfruar rätt begränsad här i Zinkensdamm.
Ja ja. Nu ska jag in i vab-dimman. Play-dough och telefonkonferens med London.
Och just det! Betyg! Jag sätter en tvåa. Sämre har jag läst.
/Kalle
Eftersom de flesta av oss tagit upp dåliga sexscener så skulle jag vilja veta: vilka är Åtta Glas (åh, så jag älskar att skriva det namnet) bästa litterära sexscener?
SvaraRaderaJag älskar ju scenen i “Illusionisten”/”Mannen som trodde han var gud” när huvudpersonen smackar på en tjej med hällande ösregn utanför vidöppet fönster. Förvisso går det för honom efter en halvminut men då slipper man å andra sidan fyrsidiga beskrivningar av sjöblöta sköten.
Så, låt oss höra om grottbjörnsfolk och tropiska nätter nu.
Dessutom: Klas, vilken blir nästa bok?
/Kristofer
Jag har aldrig förstått varför alla tycker att sexscener alltid är så pinsamma i litteraturen? Koncensusen är ju att författare utan undantag gör bort sig om den försöker skildra ett samlag. Varför är det så? Bara för att de blir lite till sig och börjar dra till med lite för spejsade metaforer. Vem gör inte det ibland? Jag kan ärligt säga att jag väldigt sällan reagerar negativt åt en sexscen.
SvaraRaderaMitt finaste minne är när jag läste ungdomsboken Apache! som tonåring och hur den unge apachekrigaren fick invigas med än äldre squaw som "lät hjortskinnklänningen falla till marken" i tipin och hur han "svalde när han såg hårbeklädnaden mellan hennes ben".
Jag hade efter det en grav indianfetisch i många år (som botades när jag gjorde en rundresa i ett par indianreservat i USA).
/Crampa
Haha, Grottbjörnens folk är inte ens hälften så kinky som Hästarnas dal: magi uppstår då Ayla och Jondalar ser på när ett gäng mamutar bonkar
SvaraRaderaoch blir inspirerade att göra samma sak (mänsklighetens första doggy style äger rum). Episkt.
Jag tycker sexscenen i Special Topics in Calamity Physics är fin, mest för att den beskriver fumligt tonårssex så bra (ångesten, kåtheten, osäkerheten). De mindre explicita scenerna i inledningen av Berättelsen om O är också bra tack vare sin suggestivitet. Men jag måste ändå säga att jag överlag är ganska ointresserad av sexscener, det är mest om något är motbjudande (som i Rabbit Run) eller ovanligt smörigt sex-i-motljus (valfritt tantsnusk) som man ens reflekterar över det. Då är det outtalade så mycket mer intressant, som Humbert Humberts förintande åtrå eller huvudpersonens besatthet av sin fånge i The Collector. Sånt väcker mer känslor hos mig än en vanlig knullscen.
/Emily
... Och insåg att alkade spelmissbrukare finns det gott om i Jakobsberg också?
SvaraRadera/Kristofer
Känner mig som en fjortonåring som måste ljuga ihop sexupplevelser för jag minns faktiskt inte särskilt många litterära nupp. Visst finns ju sexklassiker som Justine, men där kommer skjuten så tätt att man blir blasé.
SvaraRaderaFör de mest inträngande sexskildringarna får jag gå tillbaka till mammas bokhylla. Jag minns Bo Widerbergs Erotikon med en föga minnesvärd scen där huvudpersonen tvålar in sitt kön i handfatet. I Törnfåglarna däremot beskrevs väldigt ingående bland annat hur den oskuldsfulla hjältinnan blir påspänd av sin lortige make och hur hans fårtarmskondom river i hennes torra sköte – ganska informativ läsning för en elvaåring.
Med risk för att bli tjatig får jag dra fram gamle Joyce igen. Men Mollys långa kåtmonolog i slutet av Odysseus är nog den enda litterära porr som funkat för mig.
/Staffan
Mollys kåtmonolog har jag av naturliga skäl aldrig läst, eftersom jag bara kommit cirka 50 sidor i den där boken. Därmed inte sagt att den är dålig, snarare att jag har tålamodet hos en 14-åring med adhd.
SvaraRaderaMen det stämmer iofs att litterära sexscener avfärdas lika slentrianmässigt som Staffan Westerberg eller violshots - vilket ju i sig inte betyder någonting. Även slentrianmässigt avfärdade saker kan ju vara avfärdade med fog. Problemet med litterära sexscener är ju att helt plötsligt läser man inte med hjärnan/hjärtat längre. Helt plötsligt sitter man där och läser med skrevet, vilket ju gör att allt kommer i en helt annan dager. Den litterära kvalitetsbarometern fungerar liksom inte på samma sätt då. Och den där krocken gör i alla fall mig lite förvirrad: är det bra för att jag blir kåt eller blir jag kåt för att det är bra?
Själv minns jag med lika delar rodnande kinder och välbehag en satanistisk knullritual i en Ed McBain-bok jag läste som 13-åring. Wowawiwa.
/Kalle
Jag kommer ärligt talat mest ihåg de där fyra sidorna från Hästarnas dal, men de funkade ju jättebra - även om jag förstås var i en känslig och mottaglig ålder just då.
SvaraRaderaAnnars kommer jag mest att tänka på en ungefär 8000 tecken lång lyrisk redogörelse för ljussättningen av en porrshow i Amsterdam som fanns med i Kenneth Tynans dagböcker. I den boken argumenterade han också, ganska övertygande, om varför S&M är den bästa formen av sex. Enligt Tynan gick det att bygga upp en laddad dramaturgi som spände över flera dagar, i stället för en halvtimme.
/Klas
Om författaren lyckas få dig kåt har de ju lyckats, på samma sätt som de lyckas om de fått dig att skratta, gråta, bita på naglarna eller omvärdera ditt liv.
SvaraRadera/Crampa
Men just därför är den här diskussionen lite vansklig: när man var 14 blev man kåt av att läsa Malenas spalt i söndagsbilagan.
SvaraRadera16 år senare och med en ÖKAD SEXUALISERING AV DET OFFENTLIGA RUMMET är man lite mer svårtillfredsställd, inte minst kulturellt (och sexuellt, men där vänder det lyckligtvis tillbaka när man blir 40 och därmed gubbsjuk).
/Kristofer
Hej,
SvaraRaderaFan i helvetet, har inte läst klart. Har befunnit mig på en kortfilmsinspelnining i Italien och trodde i min enfald att det skulle bli ganska gott om härlig strötid för Rabbit-läsande mellan tagningarna, men det fanns inte en chans. Jävla skitplanering av mig.
Så långt jag läste måste jag dock skriva under på era analyser, framförallt långrandigheten stilistiskt. Och antingen läste jag inte tillräckligt långt, men jag hade inga svåra issues med Rabbits personlighet - egentligen. Att han skulle vara ett as och så. För mig var han mest trasig, trött och tragisk, och det är inte samma sak.
Utöver långrandigheten måste jag dessutom fått upplagan från helvetet då själva tryckta texten helt saknade styckeindelning. Inte ens små indrag.. Tror att detta var det största problemet för mig med boken, det gick inte att läsa mer än 20 sidor i följd utan risk för hjärnblödning (men det kan man ju inte klandra Updike för).
Kristofer, får man sätta betyg även om man inte är helt klar med boken, eller är det lite som sporttidningarnas "spelade för kort tid för att betygssättas"? Om jag får sätter jag i så fall en ambivalent 3:a. Men jag kommer inte sälja den här boken på min fritid.
Och om det där med litterära sexscener... Har aldrig blivit kåt av en bok utan bilder.
/Alessandro
Blev nyfiken: vad är det för kortfilmsinspelning du befunnit dig på?
SvaraRaderaTycker f.ö att det har varit en del intressanta diskussioner även om vi varit ganska överens.
Vill dock bara klargöra att det inte är på grund av att Haren är ett as som jag inte gillar boken.
Det är mer att han är ett sorts as som jag personligen finner ganska ointressant.
Ska bli kul att fortsätta läsa och maila!
/Crampa
Ja, det är en viktig poäng - att han är ett as är ju själva mallen för hur en antihjälte ska fungera: han ska göra de saker vi kanske tänker men inte vågar utföra själva, så vi kan fortsätta sitta fast i vår medelklassidyll och leva ut genom Rabbit Angstrom. Eller har jag redan skrivit det här? Nå, kan väl vara värt att upprepa.
SvaraRaderaDe enda karaktärer som kan få mig att ogilla en bok är de som är självömkande och gnälliga. Det man gillar med Rabbit är att han aldrig hinner gräva ner sig i snyftträsket, han lägger benen på ryggen istället. Fan, nu blev jag lite sugen på att läsa uppföljarna ändå. Jag kan rekommendera tidningen Slates bok-podcasts. Här är en om just “Rabbit, run” som kan vara soft att lyssna på i bakgrunden medan man gör annat.
http://www.slate.com/id/2211521/
Alessandro har varit och spelat in en italiensk film om en ung pojke som hittar en fadersgestalt i en gammal sur biografägare. Det är många scener när de cyklar genom italiensk landsort och alla barer har minst en kycklingbur ute på verandan. Sen sitter det en excentrisk byfåne uppe i ett träd också.
/Kristofer
Sorry för sent svar och dåligt engagemang i diskussionen efteråt, jag står i skit till knäna på jobbet. Men here we go.
SvaraRaderaInnan jag börjar. Jag hade en lång utläggning inplanerad om min första sexuplevelse i bokform och hur det var en episod i en Sjöwall/Wahlööroman, där Beck gör hembesök hos en påtänd nymfoman. Men eftersom det ämnet tydligen är stängt går jag rakt på recensionen. Stoff för pojkrumsfantasier var det dock. Känns spontant som om jag är rätt överens med de flesta av er so far; omständligt, långrandigt och hela Rabbits jävla existens är tveksam. Vad jag inte fattar är hur omgivningen tillåter honom att hålla på?
Sen vill jag hålla med Kalle om insikten att en spade är en spade är en spade för helvete. Vet inte om det är stress eller min höga ålder som gör att jag inte klarar av tresidors utläggningar kring hur någon klär på sig. Men! Jag måste erkänna; befinner jag mig i rätt mood kan detaljfester ha sin tjusning. På gott och ont. Man sugs in, blir förbannad, fortsätter läsa på ren trots och belönas med en närmast fysisk läsupplevelse när man inser sitt nederlag. Typ huvudvärk. Lite som jag tänker mig att Bob Hansson måste känna när jag ser honom sitta med tom blick och en kall espresso, invirad i en lång jävla halsduk på Stureplan och bara göra ingenting titt som tätt.
Men givet omständigheterna blev jag alltså bara stressad den här gången. Och provocerad. Vilket i mitt fall är ett uppenbart tecken på engagemang och följdaktligen skickar upp Rabbit, run på en 2+. Allt efter Ahlströms betygssystem.
Skall vi gå efter efter mitt alldeles egna betygssystem åker boken in i hyllan igen för att kanske ges bort - och inte in i kakelugnen. Ett öde en hel del böcker mött genom åren och då i fullt utblommat vredesmod. Som exempelvis Läckbergs första, som jag läste som en del av ett vad för några år sedan och hatade mig själv för efteråt såpass att jag kontrade med att elda upp den. Enormt praktiskt, enormt tillfredsställande. Jubla, du KBT-orienterade.
/Prankmonkey
Och därmed kan vi fastställa det slutgiltiga Åtta Glas-utlåtandet:
SvaraRaderaPrank: 2/5
Jonas: 3/5
Klas: 2/5
Emily: 1/5
Alessandro: 3/5
Jag: 4/5
Staffan: 4/5
Kalle: 2/5
Snitt: 2,6
Att omgivningen låter honom hålla på tror jag är för att de fascineras (och till viss del influeras) av honom. Titta bara på hur prästen avundas hans impulsivitet och sätt att bejaka sina lustar. Mannen som borde ha den mest lättnavigerade moraliska kompassen (en BIBEL, för i helvete!) hänger ju hellre med Rabbit än med sin egen familj.
SvaraRaderaTHAT SAID, så ska jag utan att spoila för mycket bara säga att nästa bok (“Rabbit redux”) börjar med att frugan lämnar Rabbit med sonen Nelson (som då hunnit bli 12) för en annan man. Så det finns en gräns för alla att stå ut med honom.
/Kristofer
Måste tacka för den prydliga vinjetten sidan fått. Vi framstår som en vinprovarcirkel där alla har Hälften kvar-pin på blazerslaget.
SvaraRaderadet är ett merlot-ölglas.. tydligen
SvaraRadera