Om man har läst Anne Tyler förut så känner man igen sig ganska snart. Det är underdriven prosa med bondförnuftiga betraktelser, det finns en karaktär som tvångsmässigt påpekar felaktigt språkbruk, en karaktär som älskar katter, en karaktär som växlar fram och tillbaka mellan sin gamla och sin nyvunna familj.Och eftersom jag älskade ”The accidental tourist” och de första 20 sidorna av den här boken rentav var bättre än ”The accidental tourist” så kändes det som att 325 sidor skulle flyga förbi.
Istället kändes de som 3 250 sidor. Icke-händelserna staplas ovanpå varandra, persongalleriet utökas med personer som inte för storyn framåt, det dras en jävla massa trådar som aldrig knyts ihop. Jag säger inte att de måste knytas ihop men har man som läsare tragglat sig genom 325 sidor där inget händer så vill man ha något slags payoff – istället får man bara ännu en icke-händelse som avrundning.
Ska man jämföra med den snarlika (men ändå inte) ”Rabbit, run” så brändes den boken: det fanns mani och depression och folk som blev förtvivlade. Det känns inte som att det finns någon insats i Tylers sätt att skriva de här händelserna, som om hon distanserat sig från karaktärerna. De är bara ett gäng älskvärda särlingar allihop.
Två av fem.
/K
Inlägg
