
För grejen är att det inte är så svårt att vara ärlig i det här fallet. Jag gillar nämligen ”Vi har redan sagt hejdå”. På riktigt. Inte för att det är Stor Litteratur, för det är den inte. Inte för att den på något sätt ”bryter ny mark” eller når själsliga djup jag inte konfronterat förr. För det gör den inte heller. Inte heller är den andlöst spännande eller fruktansvärt rolig.
Jag gillar den för att den helt enkelt är en stunds god underhållning. En ”När Harry mötte Sally” i Stockholmsk mediearbetarmiljö, som i sina bästa stunder flyter lika porlande som en fjällbäck. Eller vad som helst av Nick Hornby. En svensk easy-reading, som visserligen balanserar på randen av chick-litfällan (det vill säga fullständigt platt skildring av en värld som antas vara eftersträvansvärd för landsortsbor), men som hela tiden undkommer den.
Anledningen är – tror jag – att det finns ett svart stråk i boken. En dov grundton av ensamhet och misslyckad vuxenhet, som jag verkligen gillar. Jag ser en kader stockholmska mediearbetargrabbar i 35-årsåldern som fortfarande sitter i sina ettor på Söder, går ut och super varje helg och tror att de är lyckliga när de får jocka på nån jävla klubb jag alltid glömmer namnet på. Som blir glada när det känns som om det var 1998 igen, men som aldrig skulle erkänna det ens under pistolhot. Och som fortfarande ljuger om att de kommer från Mjölby.
Huvudpersonen är just en sådan. Mediearbetare, författare, ensamboende, maniskt raggande, livrädd för längre relationer. Bränd sedan tidigare, etc. Alla känner igen typen: en kväll är inte lyckad om man går ensam hem. Han skildras väl, även om han liksom alla andra karaktärer förblir halvtunna. Men grejen är den att det inte gör så mycket eftersom detta ändå till syvende och sist är en romcom. Karaktärer behöver inte vara bråddjupa i romcoms. Det enda som betyder något i romcoms är om man bryr sig om vad som händer: sitter man inte med ett idiotiskt leende när det äntligen händer, DÅ är det något fel. Skitsamma vad huvudpersonen egentligen har för relation till sin pappa. Jag satt med ett fånigt leende på flyget från London när språngmarschen mot Björkhagens t-bana utspelade sig, vilket är ett mycket gott betyg.
Att kronologin är bruten störde mig lite i början. Men i slutänden inser jag att det nog var en bidragande orsak till att jag hade så stor behållning av boken. Det kryddar lite i all romcom-estetik att konfronteras med något så Biskops Arnöigt som just bruten kronologi – ibland till och med avbrutna meningar.
Slutligen: jag känner som sagt Daniel. Självklart färgar det min läsning. Jag ser Daniel i huvudpersonen, de är inte alls olika. Jag ser att jag själv är med på ett mycket litet hörn (hitta referensen!) Jag ser interiörer från fester där både jag och Daniel har varit. Sådant går inte att bortse från. Igenkänningens makt är stark. Och visst – hade jag avskytt boken, hade jag haft väldigt svårt att skriva det så här halvoffentligt. Det hade blivit lite skevt att dricka öl med Daniel i nästa vecka då.
Men när jag verkligen försöker vara ärlig så landar jag ändå i samma slutsats: jag gillar ”Vi har redan sagt hejdå”.
Betyg: 3/5