Om Kristofer trodde att Oates skulle vara boken som förenade Åtta Glas-kollektivet i hyllning, trodde jag att valet av Kling skulle vara det rakt motsatta. Som att släppa ut lamm till vargarna ungefär. Men efter att ha läst boken ska det bli intressant att se om jag har fel.Jag tycker nämligen att boken var helt okej. Först och främst har Kling haft den goda smaken att hålla den kort. Bokens vemod skapar ett tempo och en känsla som är konsekvent och äcklar åtminstone mig på ett bra sätt. Sen väcker den en del viktiga frågor också. Hur många personer hinner man spontant stöta på och fika med under en dag, till exempel?
Stilistiskt har boken sina kvaliteter, även om den kan bli väl svulstig med sina "aprikosfärgade solnedgångar" och vad det nu kunde vara. Men vafan, so far so good. Det stora problemet jag har är med trovärdigheten hos karaktärerna.
För det är tydligt att Magnus är mediaversionen av den tjocka gubben i Klings film Darling. Ni vet han som firade varje misslyckad dag med solbullar på 7-Eleven och ständigt blev mentalt rövknullad av allt från sin dotter till kollegan vid fritösen på McDonalds. Huvudkaraktären Magnus i Människor helt utan betydelse är av samma skrot och korn. Han är i grunden en sympatisk, snäll, och feg person som blir systematiskt straffad av alla just för att han är en sympatisk, snäll och feg person. Ty Stockholms mediavärld är ju naturligtvis överytlig, ointresserad och totalt empatifri.
Det blir liksom för enkelspårigt och stereotypt, särskilt när Magnus ska parera all förnedring med att bli ännu snällare och än mer förstående hela tiden. Det väcker därför ingen katarsis hos mig, jag blir mest irriterad. Däremot tycker jag att den utdöende relationen med flickvännen är en riktigt bra skildring, då hopplösheten gör sig bättre här. Jag var i alla fall nervös inför varje telefonsamtal. Stackarn.
Som sagt, en helt okej bok. Betyg: 2/5.
/Alessandro
Inlägg
