Ok, jag drog över boken i amfetamintempo för en dryg månad sen i en muggig svensk översättning så jag vill inte utsättas för några korsförhör. Men här är i alla fall mitt omdöme:Den här luntan bjöd väl varken på överraskningar eller insikter. Andefattig och olycklig övre medelklass, sockersöta barn drillas till showbizmonster etc etc. Jag klagar inte, det är så vi DN Kultur-koftor vill ha våra wasps.
Mitt stora bekymmer med boken var att jag inte kunde köpa fiktionen att Skyler för ordet, för jag hör bara JCO:s röst. Därför gillade jag Betseys bekännelsebrev där Oates verkligen lyckas frammana en annan berättarröst, och dessutom är bekännelsen psykologiskt tillfredsställande. Men berättartekniskt känns det lite billigt med avslöjande brev.
Som helhet en slarvig men rolig bok. Oates har ett grymt grundflow och är läsvärd även när hon har en dålig dag och jag brukar gilla känslan av att hon skriver allt i ett svep utan att läsa igenom det. Men här känns det som hon plockat med textfragment och uppslag utan att veta vad hon vill. Jag får helt enkelt inte ihop den pliktskyldiga samhällskritiken, Skylers skillingtryckssorgliga institutionsöde och Betseys geschäft i tv-sofforna till en stor roman.
En ok men umbärlig bok.
Betyg: 3-
Inlägg
