What We Talk About When We Talk About Love

Jag har aldrig varit särskilt förtjust i noveller och har aldrig läst Carver. Men eftersom jag älskade Short Cuts trodde jag att han var någon som kunde använda novellformatet till att skapa en vision av något större. Formmässigt är det väldigt väl genomfört. Dialogen är trovärdig, de dassiga miljöerna är ekonomiskt och effektivt beskrivna. Om jag själv satt och slet med ett prosaverk skulle jag ha den här boken bredvid mig för att kolla hur man berättar snålt och avlyssnar dialoger.

Samtidigt kan jag inte inbilla mig att jag känner mig särskilt drabbad av de här berättelserna. Jag gillar den surrealistiska stämningen i öppningsnovellen, titelnovellen är väldigt bra berättad trots att inget händer (jag såg verkligen en film framför mig där kameran cirklar runt fyra personer). After the Denim är gripande och den berättelse som mest liknar en liten roman och det är nog därför jag gillar den bäst.

Men merparten av novellerna är duktiga men umbärliga. Trista personer som lever trista liv i trista miljöer brukar annars vara min grej. Men det mesta här passerar utan att lämna några avtryck.

Betyg: 3

Vi har redan sagt hej då

Låt mig säga det med en gång: Jag känner Daniel och eftersom han är en av Sveriges mest maniska googlare så vet jag att han kommer att läsa det här (hej Daniel!) Med andra ord är denna recension inte helt opartisk. Men jag ska vara så ärlig jag bara kan.

För grejen är att det inte är så svårt att vara ärlig i det här fallet. Jag gillar nämligen ”Vi har redan sagt hejdå”. På riktigt. Inte för att det är Stor Litteratur, för det är den inte. Inte för att den på något sätt ”bryter ny mark” eller når själsliga djup jag inte konfronterat förr. För det gör den inte heller. Inte heller är den andlöst spännande eller fruktansvärt rolig.

Jag gillar den för att den helt enkelt är en stunds god underhållning. En ”När Harry mötte Sally” i Stockholmsk mediearbetarmiljö, som i sina bästa stunder flyter lika porlande som en fjällbäck. Eller vad som helst av Nick Hornby. En svensk easy-reading, som visserligen balanserar på randen av chick-litfällan (det vill säga fullständigt platt skildring av en värld som antas vara eftersträvansvärd för landsortsbor), men som hela tiden undkommer den.

Anledningen är – tror jag – att det finns ett svart stråk i boken. En dov grundton av ensamhet och misslyckad vuxenhet, som jag verkligen gillar. Jag ser en kader stockholmska mediearbetargrabbar i 35-årsåldern som fortfarande sitter i sina ettor på Söder, går ut och super varje helg och tror att de är lyckliga när de får jocka på nån jävla klubb jag alltid glömmer namnet på. Som blir glada när det känns som om det var 1998 igen, men som aldrig skulle erkänna det ens under pistolhot. Och som fortfarande ljuger om att de kommer från Mjölby.

Huvudpersonen är just en sådan. Mediearbetare, författare, ensamboende, maniskt raggande, livrädd för längre relationer. Bränd sedan tidigare, etc. Alla känner igen typen: en kväll är inte lyckad om man går ensam hem. Han skildras väl, även om han liksom alla andra karaktärer förblir halvtunna. Men grejen är den att det inte gör så mycket eftersom detta ändå till syvende och sist är en romcom. Karaktärer behöver inte vara bråddjupa i romcoms. Det enda som betyder något i romcoms är om man bryr sig om vad som händer: sitter man inte med ett idiotiskt leende när det äntligen händer, DÅ är det något fel. Skitsamma vad huvudpersonen egentligen har för relation till sin pappa. Jag satt med ett fånigt leende på flyget från London när språngmarschen mot Björkhagens t-bana utspelade sig, vilket är ett mycket gott betyg.

Att kronologin är bruten störde mig lite i början. Men i slutänden inser jag att det nog var en bidragande orsak till att jag hade så stor behållning av boken. Det kryddar lite i all romcom-estetik att konfronteras med något så Biskops Arnöigt som just bruten kronologi – ibland till och med avbrutna meningar.

Slutligen: jag känner som sagt Daniel. Självklart färgar det min läsning. Jag ser Daniel i huvudpersonen, de är inte alls olika. Jag ser att jag själv är med på ett mycket litet hörn (hitta referensen!) Jag ser interiörer från fester där både jag och Daniel har varit. Sådant går inte att bortse från. Igenkänningens makt är stark. Och visst – hade jag avskytt boken, hade jag haft väldigt svårt att skriva det så här halvoffentligt. Det hade blivit lite skevt att dricka öl med Daniel i nästa vecka då.

Men när jag verkligen försöker vara ärlig så landar jag ändå i samma slutsats: jag gillar ”Vi har redan sagt hejdå”.

Betyg: 3/5

Människor helt utan betydelse

Om Kristofer trodde att Oates skulle vara boken som förenade Åtta Glas-kollektivet i hyllning, trodde jag att valet av Kling skulle vara det rakt motsatta. Som att släppa ut lamm till vargarna ungefär. Men efter att ha läst boken ska det bli intressant att se om jag har fel.

Jag tycker nämligen att boken var helt okej. Först och främst har Kling haft den goda smaken att hålla den kort. Bokens vemod skapar ett tempo och en känsla som är konsekvent och äcklar åtminstone mig på ett bra sätt. Sen väcker den en del viktiga frågor också. Hur många personer hinner man spontant stöta på och fika med under en dag, till exempel?

Stilistiskt har boken sina kvaliteter, även om den kan bli väl svulstig med sina "aprikosfärgade solnedgångar" och vad det nu kunde vara. Men vafan, so far so good. Det stora problemet jag har är med trovärdigheten hos karaktärerna.

För det är tydligt att Magnus är mediaversionen av den tjocka gubben i Klings film Darling. Ni vet han som firade varje misslyckad dag med solbullar på 7-Eleven och ständigt blev mentalt rövknullad av allt från sin dotter till kollegan vid fritösen på McDonalds. Huvudkaraktären Magnus i Människor helt utan betydelse är av samma skrot och korn. Han är i grunden en sympatisk, snäll, och feg person som blir systematiskt straffad av alla just för att han är en sympatisk, snäll och feg person. Ty Stockholms mediavärld är ju naturligtvis överytlig, ointresserad och totalt empatifri.

Det blir liksom för enkelspårigt och stereotypt, särskilt när Magnus ska parera all förnedring med att bli ännu snällare och än mer förstående hela tiden. Det väcker därför ingen katarsis hos mig, jag blir mest irriterad. Däremot tycker jag att den utdöende relationen med flickvännen är en riktigt bra skildring, då hopplösheten gör sig bättre här. Jag var i alla fall nervös inför varje telefonsamtal. Stackarn.

Som sagt, en helt okej bok. Betyg: 2/5.

/Alessandro

Älskade syster (My Sister, My love)

Ok, jag drog över boken i amfetamintempo för en dryg månad sen i en muggig svensk översättning så jag vill inte utsättas för några korsförhör. Men här är i alla fall mitt omdöme:

Den här luntan bjöd väl varken på överraskningar eller insikter. Andefattig och olycklig övre medelklass, sockersöta barn drillas till showbizmonster etc etc. Jag klagar inte, det är så vi DN Kultur-koftor vill ha våra wasps.

Mitt stora bekymmer med boken var att jag inte kunde köpa fiktionen att Skyler för ordet, för jag hör bara JCO:s röst. Därför gillade jag Betseys bekännelsebrev där Oates verkligen lyckas frammana en annan berättarröst, och dessutom är bekännelsen psykologiskt tillfredsställande. Men berättartekniskt känns det lite billigt med avslöjande brev.

Som helhet en slarvig men rolig bok. Oates har ett grymt grundflow och är läsvärd även när hon har en dålig dag och jag brukar gilla känslan av att hon skriver allt i ett svep utan att läsa igenom det. Men här känns det som hon plockat med textfragment och uppslag utan att veta vad hon vill. Jag får helt enkelt inte ihop den pliktskyldiga samhällskritiken, Skylers skillingtryckssorgliga institutionsöde och Betseys geschäft i tv-sofforna till en stor roman.

En ok men umbärlig bok.
Betyg: 3-