Å andra sidan

Kan jag i och för sig tänka mig att fortsätta kommunicera så här - via digitala kommunikéer. Det ger ju mina inlägg lite extra vikt.

Jaja, förklarar någon hur man kommenterar och får dem att "fastna" så lovar jag en skärpning.

Min frustration (men inte andras)

Varför kan inte jag kommentera? Vad är grejen? Är det Blogspot i maskopi med Staffan som straffar mig för att jag valde "bokklubbssmörjan"?

Hur som helst, Staffan. Jag förstår dig, på sätt och vis. Det var ingen vidare kul läsning. Men kom igen, du måste väl ändå ha läst sämre som gammal bokrecensent sedan tio år tillbaka?

Ladder of years 2

Eftersom blogspot av någon anledning vägrar att låta mig kommentera Kristofers inlägg här nedan så gör jag ett eget inlägg.

Anledningen till att jag valde just den här boken var att jag också älskade "The Accidental Tourist", och tänkte att "Ladder of years" skulle vara rolig att jämföra med "Haren" eftersom den tog upp exakt samma sak. Tyvärr blev jag inte förtjust i någon av böckerna. Updike tycker jag är en litterär självsmekare. Hade han varit född på 80-talet skulle karln antagligen nöjt sig med att publicera snygga bilder av sig själv på nätet. I "Haren" fanns varken depression eller mani, bara en massa formuleringar. Personerna kändes trots envetna försök ändå mest som klichéer. Jag tror inte att Updike egentligen var särskilt intresserad av några andra människor än sig själv.

Anne Tyler däremot brukar visa upp en större förmåga att begripa och kunna skildra den mänskliga paletten, om än med en smått skruvad humor som jag inte finner det minsta märklig egentligen. Folk är bisarra, har konstiga föreställningar och komplex. Ser man på oss med den minsta distans och insikt blir vi skrattretande allihop. Jag har till exempel en kompis som trots att han ofta reser till nya städer i stort sett aldrig lämnar hotellbaren. Han skulle vara en perfekt Anne Tyler-karaktär.

Angående "Ladder of years" så tolkade jag inte ickehändelserna som just ickehändelser. Alla karaktärer bearbetade samma problem som Delia, det vill säga att bryta upp ur en relation eller starta om på nytt med mer eller mindre lyckat resultat. Tyler väljer att belysa det från olika vinklar.
Att Tyler då och då förklarade för mycket, tycker jag inte heller var konstigt. Boken utspelas till stor del i Delias hjärna, och så väl vanliga som självömkande tankar, som den om barnen, brukar i allmänhet vara konkreta. Det handlade väl egentligen bara om val av perspektiv? Vi tänker sällan enligt isbergstekniken.

Dramaturgin var dock, precis som Staffan anmärkte, i längden besvärande luddig och slutet lämnade en hel del att önska. Det rumphuggna kan mycket väl ha varit en tanke, och kanske till och med kan uppfattas som effektiv. Personligen tyckte jag att det var otillfredsställande. Jag tror till exempel att en förklaring till Joel hade kunnat ge ett bättre bokslut, särskilt eftersom boken i sig enbart hade en ganska subtil inre utveckling som dramaturgisk röd tråd. Det upplägget tycker jag behöver ett mer insiktsfullt slut än en mer konkret roman.

Fast själva anledningen till att hon lämnade familjen tyckte jag var ganska glasklar - det bestod bara inte av en enda känsla utan var en cocktail av flera stycken, som alienation, bristande uppskattning, för lite bekräftelse, ett för inrutat liv, ett för tidigt ingått äktenskap. Alltså en ganska typisk livskris. Man brukar väl i regel inte enbart hänga upp sig på en enda grej då? Där tyckte jag att Tyler lyckades bra med att fånga komplexiteten hos en person.

Mitt betyg blir två glas.

Ladder of Years, Anne Tyler

Om man har läst Anne Tyler förut så känner man igen sig ganska snart. Det är underdriven prosa med bondförnuftiga betraktelser, det finns en karaktär som tvångsmässigt påpekar felaktigt språkbruk, en karaktär som älskar katter, en karaktär som växlar fram och tillbaka mellan sin gamla och sin nyvunna familj.

Och eftersom jag älskade ”The accidental tourist” och de första 20 sidorna av den här boken rentav var bättre än ”The accidental tourist” så kändes det som att 325 sidor skulle flyga förbi.

Istället kändes de som 3 250 sidor. Icke-händelserna staplas ovanpå varandra, persongalleriet utökas med personer som inte för storyn framåt, det dras en jävla massa trådar som aldrig knyts ihop. Jag säger inte att de måste knytas ihop men har man som läsare tragglat sig genom 325 sidor där inget händer så vill man ha något slags payoff – istället får man bara ännu en icke-händelse som avrundning.

Ska man jämföra med den snarlika (men ändå inte) ”Rabbit, run” så brändes den boken: det fanns mani och depression och folk som blev förtvivlade. Det känns inte som att det finns någon insats i Tylers sätt att skriva de här händelserna, som om hon distanserat sig från karaktärerna. De är bara ett gäng älskvärda särlingar allihop.
Två av fem.

/K